Alla texter av Lars Anders Johansson

Afrodite
Arvssynden
Bondens år
Början till slutet
Lysander och kärlekskvalen
Otrohetsvisan
Syndikalisten och jag
Trollet och älvan



DEN SOM VÄNTAR PÅ NÅT GOTT

Jag vill dyka ner mellan dina lår
Jag vill se dig rycka i spasmer
Se de små ryckningarna du får
Vid multipla orgasmer
Någon annanstans vill jag ta dig
Till den ohämmade njutningens land
Du förstår inte hur jag vill ha dig
Men jag håller bara din hand
Du förstår inte hur jag vill ha dig
Men jag håller bara din hand

Här sitter vi och leker charader
Fastän alla egentligen vet
Om våra amorösa eskapader
De är snart allas hemlighet
Jag vill suga på dina små bröst
Och ge dem försiktiga bett
//:Jag vill höra din flämtande röst
Och jag vill smaka din lystnads svett ://

Jag smeker de sköna behagen
Och din hud är så vit och len
Min hand vandrar ner över magen
Till värmen mellan dina ben
Jag utforskar dina träskmarker
Som en Stanley eller Sven Hedin
//:I ett Edens lummiga parker
Kartlägger jag geografin://

Mina fingrar är våta och stygga
Du ger ifrån dig små pipande ljud
Snart är du uppe i brygga
Nu är jag din Adonis, din gud
Du är Afrodite den sköna
Eterisk i din sinnlighet
Ett väsen som ur en skröna
Destillerad kvinnlighet

Afrodite, jag vill spela på din lyra
Tills det sjunger om strängarna jag slår
Sen vill jag ställa dig på alla fyra
Och tränga in i dig så djupt som det går
Ja någon annanstans vill jag ta dig
Till den ohämmade njutningens land
//:Du förstår inte hur jag vill ha dig
Men jag håller bara din hand://

Upp




Jesus dog på korset
För våra synders skull
När jag vaknade i morse
Var jag fortfarande full
Likt de romerska soldater
Som inte förstod vad de gjorde
Så lever vi för våra later
Och inte för det som vi borde

Ormen snärjde Eva
Och vi fördrevs ur paradiset
Vad är det för mening ett leva
När det ska vara på det viset
Synden vilar på varje skuldra
Överhängande och tung
Men lockande som en huldra
För den som är fri och ung

Och livet går sin stilla lunk
Inget nytt i aftondiset
Men kanske efter nästa klunk
Får jag se en glimt av paradiset

Att förbjuden frukt är gott
Är vi nog många som vet
får vi skörda vad vi sått
Blir det en mager diet
Men vem vill lyssna på ord
Om att vända andra kinden till
När vår ensamma snurrande jord
Aldrig någonsin står still

Men låt den som är utan synd
Den första stenen kasta
Alkohol gör mig upprymd
Ej botgöring och fasta

Upp




När blott vintermörkret skingras några timmar varje dag
och nordanvinden viner genom märg och genom ben
när vårens ankomst blott kan skymtas darrande och svag
i fjärran bortom snön som täcker gräs och stock och sten
när vårt land har gått till vila, lika stillsam som en grav
sover björnen tungt i idet och bonden i sin gård
ty hans åker är en öken innan tjälen gett sig av
för bonden som för björnen så är vinterkölden hård

men på isarna man samlar sig till marknader och ting
över frusna sjöar ekar skratt och ekar sång
och i glädjen över mötet med allt folk från vida kring
blir vintervärlden genast ej så vrång

ty snart smälter alla isar och solen smälter bort all snö
snart brister varje knopp som länge bidat har sin tid
medan vinterns skepnader förtvina smälta bort och dö
vakna allt till liv som sovit tungt under gången vintertid
och fåglarna i flockar återvänder ifrån söder
och skogen fylls av munter fågelsång
under träden strömmar viltet till fiender och bröder
för att äta eller ätas i livets cirkelgång

sedan tjälen gått ur jorden plöjer bonden upp sin mark
och han sår den med sin vilja och sitt mod
en stenåker för honom lika vacker som en park
i vilken själve kejsaren i forntid stod

Knopparna blir blommor och blommorna blir frukt
Man får be till vädrets makter så att sommaren blir god
Med rätt mängd utan solsken och lagom mycket fukt
Så att hyllorna blir fyllda i bondens visthusbod
för när sedan hösten nalkas ser har frukten av sitt slit
Spira upp och mogna bjuda ut till skörd
Och vår odalman får lön för all sin möda och sitt flit
Liksom hans fäder före honom av samma stolta börd

För där sluter sig den cirkel som vår stolte bonde går
Där han strävar från sin födsel till sin grav
En cirkel som alltid är densamma varje år
För den man som alltid varit världens nav

Upp




Dimman sveper in över Gamlebyviken
Från Tjustskärgårdens öar och skär
Över hamnen och plastfabriken
Det vet jag fast jag inte är där
För i småstadsidyllen rullar dimman
in var dag över små bodar och hus
Vid den trolska skymningstimman
Och dämpar vardagens brus

Själv stirrar jag i luften framför mig
I Markörgatans hyreskasern
och halvt omedvetet förströr mig
med att tumma på ett slitet knogjärn
Jag vet inte om jag ännu förstått
Om jag rätt begrep vad du sa
Var det alltså inte värt nåt
Det jag trodde fungerade bra?

Jag som slutat leva som en hund
Som verkligen tagit mig i kragen
Slutat leva ur hand i mund
Utan oro för morgondagen
Jag som nästan slutat att dricka
Jag som har slutat att slåss
slutat springa efter varje vacker flicka
jag trodde jag gjorde det för oss

Jag trodde vi var fast beslutna
Jag trodde vi skulle ge det en chans
Så dök han upp från ditt förflutna
Som en vålnad från ingenstans
Och ingenting kunde jag göra
För att förhindra det som nu skett
Bara se denne främling förgöra
Vad vi byggt i vårt anletes svett

Det finns kärlek och det finns relationer
Det finns passion och det finns praktik
Men aldrig kan två personer
Ersätta känslor med pragmatik
Jag förlorade i rättvis tävlan
Nu fattar jag flaskan med ett stadigt grepp
Bort all disciplin och ävlan
Skål för mitt sjunkande skepp!

Upp




Lysander är olyckligt kär
Vilken olidlig plåga det är
Han sparkar i snön där han går
Medan nysnön täcker hans spår
”I denna iskalla snö”
Tänker vår sorgsne vän
”Borde jag lägga mig ner att dö”
Men kanske inte än

Men han tänker att kanske finns det ännu hopp
Kanske har han ännu en chans
Att få känna hennes varma kropp
Än en gång emot hans

Han vandrar i gatlyktors sken
Hans fötter är tunga som sten
Förbannar sin oblida lott
Det olyckliga öde han fått
”Snön som yr här kring mig
Skulle inte bekomma mig alls
Om jag bara finge ha dig
Här med armarna kring min hals”

Men han tänker…
Lysander tar hårt på sånt här
Inte van att va´ olyckligt kär
Men nu får han betala igen
För att han lekt med sin senaste vän
Han tror sig va kvinnornas man
Helst alla på samma gång
Men det är något som han inte kan
Klara av, därav denna sång

Men han tänker…

Men kanske behöver han någon som säger
Till honom att han måste ta ett beslut
Att med hans sätt att behandla sina tjejer
Är det kanske lika gott att göra slut
Vilken flicka vill leva sitt liv med en svekfull
Och otrogen grabb, ja, jag tror inte nån
Hur kärleksfull, rolig, charmerande, lekfull
Han än kan vara när han vill vara sån

Men han tänker…

Upp




Det är morgonen efter och jag kvicknar till
Men vem fan är det som ligger här intill
Har jag gjort något som jag egentligen inte vill
Det är inte henne som jag svurit trohet till
Jag ångrar mig bittert och jag ångrar mig så
Men vad hjälper det egentligen mig
Kommer hon att förlåta mig kommer hon att förstå
Min kära älskade, nej

För nu har jag gjort bort mig två gånger i rad
Varför måste jag bete mig som ett svin
En människa som jag gör ingen annan glad
Den fria kärlekens paladin
Men flickan som jag älskar vill jag ha kvar
Så jag lovar och jag lovar en gång till
Men visst jag förstår om min älskade drar
Och jag förstår henne om hon inte längre vill

Min älskade jag lovar jag lovar och svär
Fast jag hör hur ihåligt det låter
Jag vet att man inte kan bete sig så här
När jag hör hur min älskade gråter
Första gången det hände jag minns hur det var
”en gång är ingen gång” sa vi då
jag minns hur storsint och förstående du var
men nu är det gång hundratvå

Upp




Jag satt med syndikalisten
och hinkade bärs en dag
och försökte glömma hur pass trist en
onsdag i vår hemstad kan va
himlen var grå och mulen
fåglarna hade flytt sin kos
och själva luften var rå och kulen
ännu så var det långt till julen
men han hade fått pengar från soc

Syndikalisten höjde glaset
och tömde det i ett enda drag
det var han som betalade kalaset
denna gråtunga höstdag
han gick till baren och beställde flera
nya bira åt oss båda två
och snart så började vi diskutera
det var vårt sätt att konversera
animerat men det enda vi kunde komma på

Jag blev ansatt för att han tyckte
Att jag blivit så svag i tron
Sen var det ett och annat rykte
som han hört om min person
om att jag umgicks med folk som inte var
obrottsligt lojala mot saken
vad hade jag att säga till mitt försvar?
Jag sa honom bara som det var
Att jag aldrig nånsin hört på maken

Jag sade att jag inte väljer vänner
Enbart utifrån ideologi
Och många av dem jag känner
Vad de röstar på skiter jag i
Visst kan man inte tolerera
Alla åsikter som finns till
Det finns en gräns för vad man kan acceptera
Min vi måste ändå respektera
Friheten att tro vad man vill

Han slog ut med handen så att glaset välte
Nu gick han igång, nu blev det liv
denna arbetarklassens hjälte
var så upprörd att han tuggade saliv
hur kunde jag stå och försvara
den liberala yttrandefriheten
alla friheterna var ju bara
försökte han nu förklara
ett sätt att lura den breda allmänheten

Han sa vissa åsikter dom borde
Man tysta snabbt det kunde gå
Jag frågade vad som gjorde
Att dessa åsikter var så
farliga för allmänheten
att man måste förbjuda dem
på den punkten var han dock medveten
de ville inskränka yttrandefriheten
skål! sa jag och gick hem

Upp




En liten älva från solskenets land
Har satt mitt iskalla hjärta i brand
Men jag tvekar, vågar inte ta klivet
Från kylan ut till henne och livet
Så jag gömmer mitt huvud i sand

Jag står i grottans öppning och ser
Hur hon virvlar runt och skrattar och ler
Med ögon som glittrande hav
Bakom mig en kolsvart grav
Den här älvan ser jag aldrig mer

Jag blundar för hennes virvlande danser
Och jag kastar bort mina chanser
Att få tag i hennes klänningsfåll
Jag stryker i skuggan ett troll
Som ensamheten äter likt cancer

Men här i bergakungens sal
Där alla bergatrollen håller bal
Och dansa så att berggrunden själva
Här går jag och saknar min älva
Men är man troll så har man inget val

Jag är dömd att vandra i salar av sten
Medan hon dansar därute i solens sken
Jag vill ut till henne från denna hemska ort
Men skulle jag lyckas var det ändå förgjort
Solens strålar förvandlar troll till sten

Upp