Frihet är det bästa... eller? Frihet är nyckelbegreppet i liberal retorik och ideologi. Den frihet som manifesteras i retoriken är dock väsensskild från den frihet som ligger till grund för deras ideologi, och detta förhållande kan få ibland groteska konsekvenser. Ett sådant exempel är nedskärningen av antalet vårdplatser för psykiskt sjuka, en fråga som aktualiserades i samband med mordet på utrikesministern, men som nu riskerar att åter falla i allmänhetens glömska.

Den liberala politiska ideologin grundas på en tanke om ekonomisk frihet, det vill säga en frihet att utan andras inblandning få sköta sina egna ekonomiska förehavanden, och om man så vill och förmår, berika sig själv, till och med på andras bekostnad. Denna syn grundar sig på en tilltro till det marknadsekonomiska systemets förträfflighet som närmar sig det religiösa planet. Den store skotske ekonomiske teoretikern Adam Smith talade om en ”osynlig hand” som i slutändan skulle ställa allting till rätta.

Om man vill tro liberalerna om gott, vilket vi naturligtvis vill, så måste vi naturligtvis tro att de hyser en innerlig tilltro till denna kraft. Är vi däremot misstänksamma kan vi förmoda att bakom en viss del av retoriken skymtar sluga människor som ser en möjlighet till egen vinning vid en avreglerad marknad, och som inte alls bryr sig om de som drar nitlotterna i det ekonomiska lotteri som blir följden. Det är dock en väsentlig skillnad mellan denna typ av ekonomiska frihet och vad man skulle kunna kalla för individuell frihet, två saker som tyvärr oftast blandas ihop i den liberala retoriken.

Individuell frihet innebär att varje individ är fri att utvecklas och förverkliga sig själv utifrån sina egna förutsättningar. Men saken är den att total ekonomisk frihet, utan gemensamma, kontrollerande institutioner och regleringar, ofelbart kommer att gynna vissa individer, sådana som är lagda och motiverade att tävla i det ekonomiska spelet och missgynna andra. Ett tydligt exempel på människor som inte gynnas av den liberala friheten är de psykiskt sjuka som inte är i stånd att ta hand om sig själva och därför är i behov av ständig vård och stöd från kunniga människor, för att kunna må bra och förverkliga sig själva utifrån sina speciella förutsättningar. En stor del av dessa är numera drabbade av de liberala föreställningar som nuförtiden genomströmmar samtliga stora politiska partier. Till dessa hör tanken om att de psykiskt sjuka, som tidigare vårdats på institutioner, ska få bo för sig själva i egna hem. Att sköta om dessa sjuka har väldigt få kommuner ekonomiska resurser till. Trots detta slussas människorna ut från institutionerna och antalet vårdplatser skärs ner.

En läkare sa på tv, i samband med mordet på Anna Lindh, att vi aldrig tidigare haft så goda möjligheter, utifrån kunskaper om behandlingsmetoder, för att vårda de psykiskt sjuka, ändå har vi aldrig haft så få vårdplatser. I stället för att få värdig vård på en modern institution lever nu många av de psykiskt sjuka ute på gatorna som hemlösa. Många missbrukar narkotika, andra hemfaller åt våldsdåd, och tillsammans kostar de samhället oerhörda summor. Nedrustningen av den svenska psykvården är ett tydligt exempel på hur den liberala frihetskulten slagit bakut. Den enkla anledningen är att de liberala frihetsförkunnarna inte själva kan definiera frihetsbegreppet.

Lars Johansson


Tillbaka