När man färdas genom det inre av Sverige möts man titt som tätt av den sorgliga anblicken av nedlagda och igenvuxna järnvägsbankar. Dessa ligger där, mil efter mil, som monument över en epok som har gått i graven. En epok där allmänna intressen sattes före de privata och där gemensamma ansträngningar premierades framför djungelns lag och dess armbågsmetodik. De minner även om de enorma kraftansträngningar som krävdes då man en gång i tiden forcerade täta skogar, berg och sankmarker för att knyta landsändarna närmare varandra. Det var till exempel järnvägen som framtvingade att vi fick en gemensam tid på den svenska öst- och västkusten. Tidigare hade man ställt sina klockor helt olika. Runt rallarna som byggde järnvägarna uppstod en utbredd mytbildning och nästan vad man skulle kunna kalla en egen kultur. Tyvärr är de flesta av rallarnas visor och vedermödor glömda för alla utom specialintresserade.

När tågen började drivas med el blev tåget också ett mycket miljövänligare transportmedel än de flesta andra, och sedan dess har tunga transporter alltid varit skonsammare mot omgivningen om de gjorts med tåg. Och med båt. Idealförhålladet, ur miljösynpunkt, är att de riktigt långa sträckorna fraktas lasten till sjöss, sedan med tåg, och bara den sista biten är det biltransport som gäller. Detta vet politikerna, och företagsledarna. Ändå, lägger man ner järnvägar i ett rasande tempo. Hela övre Norrlands inland står utan järnväg (om man bortser från turisttågen om sommaren), och snart ser det lika illa ut i resten av landet. Det enda egentliga tillskottet vad gäller järnvägssträckning på senare tid är den rätt överflödiga omcirklingen av Mälaren.

Nydligen är bilindustrilobbyn och oljelobbyn fortfarande så mäktig och stark att de lyckas hålla tillbaka alla krafter som vill annorlunda. Alla strävanden efter alternativa energikällor motas i grinden. Och som bekant drabbas kollektivtrafiken på det förödande vis som manifesteras i de spöklika, igenvuxna järnvägsbankarna. Det är upp till oss att dra en lans för kollektivtrafiken i allmänhet och för järnvägarna i synnerhet. För vår egen skull, och för miljöns. Dessutom, om vi upphör med vår hämningslösa konsumtion av fossila bränslen så rycker vi undan mattan under fötterna på desperados som Saddam Hussein och George W Bush. Ingen av dessa herrar skulle ha varit något utan oljemarknaden. Det tål att tänkas på.

Det är synd bara att det är så förbannat roligt att köra bil. Det är lite som med det största läskedrycksvarumärket, man vill inte dricka det, efter skräckhistorier som hörts om företagets framfart i tredje världen. Men som törstsläckare och groggvirke står drycken dessvärre ännu orubbad. Jag ser fram emot den dag när man hittar ett likvärdigt substitut både till petroleumprodukterna och den specifika läskedrycken. Är inte det en fråga för EU att ta upp? Vilket parti skall man i så fall rösta på till Europaparlamentsvalet?

Lars Johansson

Veckans skivtips
Dropkick Murphys
"Boys on the docks"
Här märks att Boston-irländska punkbandet var betydligt hårdare i början av sin karriär. Fackföreningstemat och allsångsrefrängerna gör det inte sämre.

Veckans boktips
Robert McLiam Wilson
"Ripley Bogle"
Fantastisk, häpnadsväckande och levande skildring av några dagar i en uteliggares liv i 90-talets London. Vågar säga sanningar om samhället, livet och människorna.

Tillbaka