Så har våren äntligen kommit. Stundtals når luften temperaturer som får en att drömma sig ännu längre fram in på sommarhalvåret. Själv har jag till och med hunnit avnjuta årets första picknick i det gröna. Våren och den förestående sommaren brukar av hävd förknippas med den typ av rosaskimrande eufori som kallas "vårkänslor". Denna association får mig osökt att ställa frågan: Vad är det som har hänt med kärleken? Den riktiga kärleken alltså. Den storslagna, fantastiska kärleken. Den som är som fyrverkerier, som Tjajkovskijs symfonier med kanonsaluter. Den kärleken som får en kvinna att bryta med sin traditionsbundna kultur, eller en man att emigrera till en annan kontinent. Finns det inte längre någon plats för den kärleken? Det verkar inte så i mediabruset.

Den officiella bilden av Kärleken av i dag är kluven. Antingen manifesteras den på löpsedlar i form av ytlig kättja, "De hade sex i tv", eller så framställs den som "Den stora Kärleken" a la dansbandsmusiken. Det vill säga en form av sockersöt illusion som förväntas vara livet ut, som står att finna varje helg på brännvinsdoftande dansrotundor riket kring. Kvällstidningarna är fyllda av tips om hur vi ska förbättra vårt sexualliv. Vi kan läsa om dokusåpakändisarnas bästa tips, och vi kan själva dela med oss av våra erfarenheter. Utbudet tyder på en efterfrågan och denna efterfrågan gör mig bekymrad. Är det verkligen så illa ställt därute i landet? Har människor verkligen så dåligt självförtroende att de måste vända sig till Big Brotherdeltagarna för att veta hur de ska bete sig i sänghalmen?

Vidare kan vi läsa spaltmeter om hur vi ska gå till väga för att finna den stora Kärleken, vi får dejtingtips och flirtråd. Vi får veta hur man känner igen den stora Kärleken när man träffar honom/henne och vi kan läsa i horoskopen vilka vi passar ihop med respektive inte. Var finns spontaniteten? Innerligheten? Kärleken ska väl ändå vara ett mirakel, något fint som kommer till en och som man delar med en annan människa. Inte något som man jagar som en svulten räv i skogen. Och en livskamrat är väl inte något man bedömer som när man ska köpa en ny teve eller en diskmaskin?

Samtidigt som jag kan känna en viss sorg för alla kärlekstörstande människor som desperat jagar sig igenom pressens relationssidor känner jag en vrede. Att förvandla Kärleken till "samlevnad" gör livet ungefär lika intressant som testbilden på tv. Nej, fram för de storslagna känslorna, fram för Tjajkovskijs kanoner och fram för fyrverkerierna! Och framförallt: drabbas inte av panik bara för att det inte inträffar med en gång. De riktigt storslagna vändningarna i livet finner du inte där du letar efter dem.

Slutligen, eftersom även jag själv är en del av mediabruset, vill jag lämna ett litet tips till alla män som ändå inte köpt mitt resonemang ovan. Det är ett citat som tillskrivs den store charmören Sven-Bertil Taube:
"Vägen till en kvinnas hjärta går med bil via en restaurang."

Lars Johansson

Veckans skivtips
Dan Berglund - "Mina herrar..."
Den gamle järnarbetaren och politiskt radikale göteborgarens bästa visor på en cd.

Veckans boktips
Peter Englund - "Ofredsår"
Den första delen i historikern Englunds ännu inte avslutade romansvit om det trettioåriga kriget. En riktig tegelsten och ett stundtals ganska högtravande språk men en berättarglädje och en faktakunskap som smittar och imponerar.

Tillbaka