Att leva med utsikt över en grovsoptipp kan vara mycket lärorikt och skänka oväntade insikter om den mänskliga naturen. För den som inte har något bättre för sig finns en parad av märkliga människoöden att iakttaga.
Grovt sett kan dessa delas in i två kategorier: de som lämnar och de som hämtar. De som hämtar utgör ett vitt spektra av personligheter. Där syns studenter och unga par som letar efter möbler och dylikt att inreda sina lägenheter med. Där finns luffarna och notoriska sakletarna, de som samlar utifrån någon form av "bra att ha"-tanke, eller de som planerar att göra vinst vid någon loppmarknad eller så. Det finns de som kommer till fots och bär med sig vad de kan, och det finns de som har med sig små kärror utifall de skulle hitta något intressant och skrymmande. Vissa kommer i bil.
Ibland kan man få nöjet att se beslutsvåndan hos någon som kommer förbi på cykel, stannar till och ser någon pjäs av intresse och sedan desperat funderar över en logistiskt gångbar lösning för att få med sig både tingesten i fråga och cykeln hem. Det är en beslutsvånda som understundom kan vara riktigt lång tid. Det är emellertid inte de som hämtar saker som är de intressantaste att iaktta, även om man skulle kunna tro det, utan de som lämnar. Där finns de som helt uppenbart stjälper ifrån sig resterna från ett gammalt liv för att börja ett nytt, troligtvis i en ny bostad. Där finns de som har fått nog och som i hast gör sig av med sina gamla pinaler, utan tillstymmelse till separationsångest, och det finns de som in i det sista anstränger sig för att så värdigt som möjligt lämna sina ratade ägodelar på grovsoptippen.
Ibland tycker jag mig nästa kunna skönja tårar i ögonvrårna. Sättet de lämnar ifrån sig sakerna tyder på att de innerligt hoppas på att någon snart ska komma förbi och förbarma sig över dem och på nytt skänka dem en värdig tillvaro i ett varmt och ombonat hem. För åter andra tycks det vara något skambelagt att lämna ifrån sig saker bland grovsoporna; de smyger ut i skydd av mörkret för att så snabbt och ljudlöst som möjligt uträtta sitt ärende och därefter diskret försvinna bland skuggorna.
Bland alla märkliga karaktärer är det emellertid två stycken som fascinerar mig allra mest. Denna duo består av far, en välklädd medelålders herre med glasögon, och son, en till synes normal 10-12-åring. Det som skiljer ut dessa två lämnare (förutom det faktum att de av någon anledning är regelbundet återkommande) är deras benägenhet att förstöra alla saker de lämnar ifrån sig. Av någon anledning tycks speciellt fadern vara uppfylld av skräck inför tanken att någon annan skulle komma att använda sig av deras förbrukade ägodelar.
Utifrån denna skräck manar han på sin son att sparka bort armstöd, hoppas sönder bordsskivor och bryta bort bordsben. Ibland deltar han även själv i destruktionen med passionerad frenesi. Det gläder honom att ingen ska kunna använda deras möbler efter dem. Jag tror att det handlar om samma typ av småskuren missunnsamhet som får människor att slänga gamla böcker i stället för att lämna dem till ett antikvariat. Jag tror att det kallas för ondska.
Lars Johansson
Veckans boktips
Frans G. Bengtson - "Röde Orm"
Underbar skildring av en skånsk vikings äventyr i västerled och österled under 900-talet. Ett språkligt mästerverk och en milstolpe i den svenska litteraturen.
Veckans skivtips
Shane MacGowan and the Popes - "The Rare Oul´ Stuff"
Singlarna och en del annat smått och gott. Ett måste för den inbitne
Tillbaka