På Irland har man tagit vara på sitt kulturarv. Man har dessutom lyckats sprida dess yttringar långt utanför hemlandets gränser. Det är numera inte bara sentimentala Bostonamerikaner med irländskt påbrå som kan sjunga med i de gamla irländska folkvisorna. Det kan folk världen över, i de mest skilda kulturområden. Till och med i Gävle och Sandviken. Den irländska öl- och pubkulturen har vid sidan om musiken blivit en av landets främsta exportvaror. I så gott som varenda medelstor svensk stad finns åtminstone ett par ölhak som försöker göra anspråk på att ha genuina irländska pubmiljöer. Hur kommer sig då detta? Har irländarna en överlägsen musikkultur? Är det irländska gemytet mer särpräglat än det i andra länder? Nej, naturligtvis inte. Det handlar om en medveten satsning från samhällets sida på den traditionella kulturen och musiken. En satsning som genomförts med en rad politiska beslut och som fått avgörande positiva konsekvenser för både landets ekonomi och invånarnas självkänsla.
När the Dubliners började spela på 1960-talet var de i stort sätt ensamma om sitt sätt att framföra traditionell irländsk musik och de rönte stora framgångar. Innan dess var den folkmusiken så gott som utdöd annat än bland antikvariska folklorister ute på landsbygden. Den traditionella musiken fick ett uppsving med the Dubliners och sextiotalets folkmusikvåg, men det var först i och med att republiken medvetet började profilera sig som musiknation som det tog fart på allvar. Numera är musiken, både den traditionella och modern populärmusik, en av Irlands största exportvaror. Metoderna som lett dithän är många. Bland annat har man tilllämpat ett enkelt men genialt grepp som i Sverige skulle få både skattefetischistiska socialdemokrater och vinningshungriga och kulturstödsfientliga moderater att rysa: man har gett kulturarbetare skattefrihet. Att det gett resultat står utom allt tvivel.
Det svenska musikundret då? Visst har även vi i Sverige kunnat glädjas åt en framgångsrik musikexport. Det har dock varit frågan om genomkommersiell populärmusik ā la Abba och Roxette snarare än något annat. I och med att den svenska populärmusiken har amerikaniserats allt mer har dess särdrag slätats ut och därmed dess konkurrensmöjligheter på den internationella marknaden närmast utraderats. Dessutom har den ensidiga fixeringen vid trendig populärmusik knappast befruktat övriga musikformer.
Det har däremot utan tvekan den irländska satsningen på den traditionella musiken gjort. Jag undrar därför, varför gör inte svenska politiker mer för att värna om vårt lands musikaliska kulturarv? Både inom den traditionella folkmusiken och inom den litterära visan är Sverige i många stycken helt unikt. Carl Michael Bellman finns översatt till ett otal olika språk, och får som textförfattare närmast räknas till samma nivå av diktare som Shakespeare. Även en senare diktare som Evert Taube har svårt att hitta sin jämlike utomlands. Vad gäller den instrumentala folkmusiken finns ingenstans i världen ett sånt utbud av tretakter som i Sverige. Hambos och polskor är inte vilka tretakter som helst heller. Jag önskar att våra svenska politiker vågade satsa på det musikaliska kulturarvet, precis som de irländska har gjort. Jag är säker på att det skulle betala sig i längden.
Lars Johansson
Veckans skivtips:
Mikael Samuelson - "Fridas bok"Birger Sjöberg är en svensk diktare, rätt rolig i sitt pompösa tilltal, som förtjänar att inte glömmas bort. Här sjungen med känsla av operasångare Samuelson.
Veckans boktips:
"Den svenska sångboken"
Ambitiöst och omfattande samlingsverk med essensen av den svenska sångskatten. Ta med den på festen, till stugan, i båten, vart som helst. Sjung!
Tillbaka