Krig avgörs inte bara med vapen. Erfarenheterna från Ukraina visar att musik, språk, minnen och gemensamma berättelser kan vara avgörande för ett samhälles motståndskraft när allt ställs på sin spets.
När Robert Egnell utsågs till rektor för Försvarshögskolan hade han redan en lång bana bakom sig som forskare inom krigsvetenskap, säkerhetspolitik och civil-militära relationer. Vägen dit gick via studier i litteraturvetenskap, internationell tjänst som reservofficer i Kosovo och forskarutbildning vid Department of War Studies i London. Erfarenheterna från både akademin och militära miljöer har präglat hans syn på hur samhällen fungerar när de utsätts för extrem press.
Försvarshögskolan är i dag en central institution i uppbyggnaden av Sveriges totalförsvar, med utbildning av både officerare och civila inom säkerhet, krishantering och ledarskap. Säkerhetsläget i Europa har gjort att lärosätets roll blivit mer synlig än tidigare, och frågor som länge kunde diskuteras teoretiskt har fått en akut aktualitet. Intresset för utbildningarna ökade redan innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, något som kan tolkas som ett tecken på att säkerhetsfrågorna var på väg tillbaka i centrum.
Intresset för kulturens betydelse i krig och kris växte fram ur en kombination av personligt engagemang och forskning. Musik och sång har funnits med sedan barndomen, samtidigt som studier av konflikter gång på gång visat att kulturfrågor återkommer även där man minst väntar sig dem. När arbetet med att återuppbygga svensk försvarsförmåga tog fart blev det naturligt att också fråga vilken roll kulturen spelar i ett samhälles motståndskraft.
En utgångspunkt är erfarenheterna från Ukraina. Operahus, teatrar och universitet fortsätter sin verksamhet trots flyglarm och bombningar. Föreställningar avbryts när sirenerna ljuder och återupptas när faran är över. Den typen av situationer visar att kulturen inte är ett tillägg till samhället, utan en del av dess själva kärna. När människor samlas för att sjunga, spela eller lyssna tillsammans handlar det inte om underhållning utan om gemenskap, identitet och mening.
Samtidigt gör just den betydelsen att kulturen också blir ett mål. I moderna konflikter angrips inte bara militära installationer utan även museer, teatrar och historiska monument. Syftet är att bryta ned motståndsviljan genom att slå mot ett folks historia och självbild. Erfarenheterna visar dock att sådana attacker ofta får motsatt effekt. Förstörelsen väcker vrede och beslutsamhet snarare än resignation, och verksamheten fortsätter ofta i skyddsrum, källare eller tillfälliga lokaler.
Synen på krig har förändrats från slagfält mellan arméer till konflikter där hela samhällen påverkas. Hybridkrigföring, cyberattacker och påverkanskampanjer gör att gränsen mellan krig och fred blir otydligare. I ett sådant läge blir även kultursektorn en del av konfliktens spelplan, vare sig den vill eller inte. Kultur kan användas för att stärka sammanhållning, men också för att påverka opinioner och skapa splittring.
När Sverige nu åter bygger upp totalförsvaret har fokus länge legat på att skydda det materiella kulturarvet, samlingar, byggnader och monument. Den levande kulturen har däremot haft en mer undanskymd roll, trots att erfarenheterna från krig visar att det ofta är utövarna och verksamheten som betyder mest för människors motståndskraft. Att kunna fortsätta spela, skriva, sjunga och samlas kan vara avgörande för att ett samhälle ska hålla ihop.
Frågan blir då hur kulturen ska förhålla sig till beredskap utan att förlora sin frihet. Om konsten förväntas stärka gemenskap och försvarsvilja finns en risk att den också börjar styras i den riktningen. Samtidigt är det just den fria och ibland obekväma kulturen som utgör en del av ett demokratiskt samhälles styrka. Ett samhälle som inte tillåter kritik och mångfald riskerar att försvagas inifrån, även om det är militärt starkt.
Det gäller också i tider av kris. Erfarenheterna från Ukraina visar att även under krig behövs konst som ifrågasätter och problematiserar, inte minst för att synliggöra sådant som annars riskerar att tystas. Ett samhälle som vill överleva måste både kunna försvara sig och kunna tala öppet om sina egna brister.
Beredskap handlar därför inte bara om skyddsrum och materiel, utan också om förankring. Kulturinstitutioner som uppfattas som en del av hela samhället får stöd när tiderna hårdnar. Om de däremot uppfattas som avskilda från människor riskerar de att stå ensamma. Motståndskraften byggs inte enbart i stora institutioner utan också i skolor, föreningar och lokala sammanhang där människor möts och delar erfarenheter.
När hoten mot Europa åter blivit påtagliga aktualiseras frågor som länge legat i bakgrunden. Vad är det egentligen som ska försvaras? Vad är ett samhälle utan sina berättelser, sin musik och sina minnen? Och hur bevarar man det som ger mening utan att samtidigt göra det till ett politiskt verktyg.
Det är frågor som inte bara rör kultursektorn utan hela samhället. I tider av kris blir det tydligt att motståndskraft inte bara handlar om vapen och resurser utan också om identitet, tillit och gemensamma erfarenheter. Och just där, i det som ofta tas för givet i fredstid, visar sig kulturens verkliga betydelse.