Karin Sidén är konstvetare och överintendent på Waldemarsudde. Hon frigjorde museet från både Nationalmuseum och Statens Fastighetsverk. Vad kan andra institutioner lära av den resan?
Konstvetaren och museichefen Karin Sidén tar emot i biblioteket på Waldemarsudde, mitt i det allkonstverk hon har i uppdrag att förvalta. I samtalet berättar hon om vägen från musikklass och en avhandling om barnporträtt under stormaktstiden till rollen som överintendent, och om hur ett privat hem förvandlades till ett offentligt museum. Vi talar om friheten i stiftelseformen, om orimliga hyressystem för kulturinstitutioner och om varför en liten lista med tio konstverk kan skapa en stor strid om vad Sverige egentligen är.
Avsnittet börjar i Karin Sidéns bana som akademiker och museimänniska. Hon berättar hur hon kom till Uppsala som musikstudent men fann sitt hem i konstvetenskapen, där bilden, det skrivna ordet och idéhistorien möts. I Nationalmuseums salar tränades hennes blick genom utställningar om allt från Carl Fredrik Hill till en uppmärksammad utställning om kroppen och vetenskapens bildspråk. Den erfarenheten tog hon med sig när hon blev överintendent på Prins Eugens Waldemarsudde.
– Jag är extremt privilegierad som får ägna mig åt det som verkligen intresserar mig.
Kostnadshyra, marknadshyra, eller något annat?
På Waldemarsudde blir prins Eugens vision konkret. Hemmet, parken och samlingen är tänkta som ett sammanhållet kulturarv. Karin Sidén berättar hur hon tillsammans med styrelsen började läsa testamentet som ett juridiskt dokument, anlitade stiftelsejurist och drev igenom att museet skulle ta över sina egna byggnader från Statens fastighetsverk. Vägen dit gick via utredningar och förhandlingar, men ledde fram till att Waldemarsudde i dag är en fristående stiftelse med statligt stöd och eget fastighetsansvar.
Resultatet blev både större ansvar och större frihet. Museet förvaltar nu 22 byggnader i egen regi, med egen fastighetsorganisation och långsiktiga underhållsplaner. Kostnaderna har minskat jämfört med tiden med marknadshyra, samtidigt som mer blir gjort. Uppdraget blir tydligare: resurserna ska gå till konsten, publiken och vården av kulturarvet.
– Pengarna ska i första hand gå till konstnärligt innehåll, inte försvinna i overheadkostnader, konstaterar Karin Sidén.
Med Waldemarsudde som exempel går vi in i den högaktuella diskussionen om hyressystemet för statliga kulturinstitutioner: vad som händer när hyran beräknas som om ett museum eller operahus vore ett kontorshus på bästa läge, och om hur kostnadshyra och stora renoveringar har pressat institutioner som Naturhistoriska riksmuseet. Vad krävs för att en ny modell inte bara ska flytta siffror mellan myndigheter utan faktiskt frigöra resurser till kultur och långsiktigt underhåll av kulturfastigheter?
Kulturkanon utan Zorn
Därifrån rör sig samtalet mot kulturkanonutredningen, där Karin Sidén haft ansvar för bild och form. Hon beskriver svårigheten i att destillera århundraden av konsthistoria till tio verk och hur varje val samtidigt skulle fungera som ett fönster mot större sammanhang. Vi pratar om varför hon lyfte fram Albertus Pictors medeltida kalkmålningar och Hilma af Klints målningar till templet, och varför Anders Zorn ändå finns närvarande i motiveringarna trots att han inte fick en egen plats på listan.
Kanon blir i hennes tolkning inte en slutgiltig sanning utan ett antal referenspunkter att utgå ifrån, något som kan hjälpa både infödda svenskar och nya medborgare att orientera sig i ett gemensamt kulturarv. Samtidigt återkommer frågan om vilka konstnärer som historiskt har skrivits ut ur berättelsen och vad som händer när man försöker skriva in dem igen.
Genom hela samtalet ligger en större fråga och vibrerar: vad vill vi egentligen med våra museer. Är de främst fastigheter som ska bära sina egna kostnader eller kunskapsinstitutioner som bär ett gemensamt minne? Vilken styrning gagnar konsten bäst: hyreskontrakt och vinstkrav eller tydliga uppdrag och långsiktigt förtroende?