Varför bygger vi städer som fungerar sämre än de som byggdes för hundra år sedan? Arkitekten Lukas Memborn visar, med siffror och äldre stadsplaner, vad som gått fel i svensk stadsplanering.
I detta avsnitt möter vi arkitekten Lukas Memborn, verksam vid Göteborgs stadsbyggnadskontor, i ett långt och fördjupande samtal om hur svenska städer planeras och varför resultaten så ofta blir sämre än i det förflutna. Utgångspunkten är varken nostalgi eller estetiska preferenser, utan empiri. Genom att systematiskt analysera Göteborgs historiska stadsplaner har Memborn utvecklat ett arbetssätt och en datamodell som synliggör hur täthet, gatunät, kvartersstorlek, trafikstruktur och byggnadshöjd faktiskt samverkar. Resultaten utmanar mycket av dagens rådande stadsbyggnadspraktik.
Samtalet tar sin början i Memborns egen väg in i yrket – från miljöstrateg till strategisk stadsplanerare – och den frustration som växte fram när stadens ambitiösa mål om stadsmässighet, gångvänlighet och hållbarhet gång på gång omsattes i glest, trafikdominerat byggande. I stället för att stanna vid kritik valde han att gå bakåt i tiden. Hur byggdes Göteborg när staden fungerade bättre som stad? Vad händer när man mäter 1800-talets kvartersstad med samma verktyg som används i dag?
En central del av samtalet handlar om den datamodell Memborn tagit fram, där historiska kartor och planer brutits ned meter för meter. Modellen visar hur relativt låga hus i sammanhängande kvarter ofta skapar högre täthet, bättre ekonomi och mer stadsliv än dagens höga, fristående volymer. Den visar också hur moderna trafiklösningar, exploateringslogik och tekniska regelverk systematiskt motverkar de kvaliteter som politiken säger sig eftersträva.
Mot denna bakgrund diskuteras arbetet med Göteborgs utvidgade innerstad (GUI) – ett långsiktigt planeringsförslag som under snart ett decennium utvecklats som ett öppet och transparent diskussionsunderlag inom staden. GUI tar sin utgångspunkt i historiska stadsbyggnadsprinciper men är utformat för att fungera som ett samtida analys- och jämförelseverktyg. I innerstadens centrala delar och längs huvudstråk tillämpas kvartersstadens täta och sammanhängda struktur, medan mer perifera områden öppnas för trädgårdsstadens principer med småhus och radhus. Målet är att möjliggöra en årlig produktion av omkring 500 småhus, utan att ge avkall på stadsmässighet där den är mest relevant.
GUI har successivt utvecklats från en övergripande målbild till ett allt mer precist planeringsinstrument. Med hjälp av GIS-teknik har förslaget förfinats till decimeters precision, där tomtstorlekar, byggrätter, gatubredd och exploatering kan analyseras i detalj. Det har gjort GUI användbart i en rad konkreta sammanhang: som jämförelsealternativ i planbesked, i genomförandekalkyler för områden som Masthugget och Biskopsgården, och som referens i politiska uppdrag över blockgränserna. I samtalet beskriver Memborn hur detta arbete vuxit fram, varför det väckt både intresse och motstånd – och hur GUI i praktiken blivit ett sätt att pröva om stadens uttalade mål faktiskt går att bygga.
Avsnittet rör också arkitekturens roll i förhållande till stadsplaneringen, skillnaderna mellan villastad, trädgårdsstad och kvartersstad, samt biltrafikens verkliga betydelse. En återkommande poäng är att problemet sällan är bilen i sig, utan hastighet, skala och hur gatorna utformas. Där äldre stadsmiljöer integrerade rörelse, handel och boende, har den moderna staden splittrats upp i separata zoner.
Detta är ett samtal om ansvar, systemfel och framtid. Om hur städer faktiskt fungerar – och om vad som krävs för att börja bygga dem bättre igen.