Wallace Henry Hartley, Lars Anders Johansson, live på Twang den 1/10 2014.
Categories: Lars Anders Johansson, Min musik
I veckans nummer av Svensk Tidskrift skriver jag om politisk humor och varför den i Sverige har en sådan slagsida åt vänster, ett ämne som diskuterats i senaste numret av Magasinet Neo liksom i tidningen Allehanda i Ångermanland.
Jag tror ändå att det finns hopp. Ett exempel är ståuppscenen där åsiktsbredden är betydligt större än inom de kultursfärer som dignar under ett historiskt arv från 70-talet. Libertarianska ståuppare är exempelvis ingen ovanlighet. Men även inom den politiska satiren tror jag att högerskribenter har framtiden för sig. Johan Hakelius som länge varit ensam på området är exempelvis roligare än Aftonbladets samtliga övriga kolumnister tillsammans. Hans styrka är självdistansen, en gren där borgerligheten alltid har varit överlägsen.
Medan Sveriges radios humorsatsningar allt oftare strandar i personpåhopp och plumpheter och den kulturella vänstern tycks förgås i sitt eget gravallvar finns ett öppet fält för den som vill ta sig an den svenska samhällsdebatten med ett sardoniskt leende.
Nästa torsdag lanseras första avsnittet av podcasten Mellan Scylla och Charybdis med och av mig och Stina Oscarson, dramatiker och tidigare chef för Radioteatern. Podcasten kommer att handla om kultur, politik och samhällsfrågor och skiljer sig från de flesta andra svenska podcasts genom att den inte spelas in i en steril studiomiljö utan ute i verkligheten.
Varje avsnitt kommer att ta sitt avstamp i en kulturhändelse av något slag, det kan vara en teaterpjäs, en konstutställning eller en konsert som sedan leder vidare till en bredare och förhoppningsvis djupare diskussion. Vi kommer att ta oss an svåra frågor som konstens frihet, kulturlivets finansiering, yttrandefrihetens villkor, fattigdom och skönhetsideal.
Categories: Kultur, Lars Anders Johansson
Idag skriver jag i Dagens Samhälle om Aftonbladets granskning av Flashback och de konsekvenser den riskerar att få för det offentliga samtalet:
Näthat är ett problem och på Flashback förekommer sådant, liksom på Facebook, Twitter, Familjeliv.se och i Aftonbladets egna kommentarsfält. Genom sin kampanj mot nätanonymiteten och val av samarbetspartners riskerar Aftonbladet att ytterligare undergräva förtroendet för etablerade medier och öka den polarisering av den svenska offentligheten ur vilken näthatet hämtar sin näring.
Categories: Åsikter, Lars Anders Johansson
I dag skriver jag i Västerviks-Tidningen om hur borgerligheten har anammat en marxistisk omvärldsanalys och därmed lämnat fältet öppet för nationalism och identitetspolitik:
Marxismens materialistiska analys skulle komma att utmana bilden av det sammansatta samhället. Marx reducerade allt som inte hade med ekonomin (produktionsförhållandena) att göra till en ”ideologisk överbyggnad” och att all politisk strävan var en kamp om produktionsmedlen. Liberaler och konservativa förenades i det som vi idag känner som borgerligheten. Det var en motståndsrörelse mot dem som ville reducera det sammansatta, borgerliga, samhället till ett ekonomiskt maskineri.
Under de senaste decennierna har stora delar av den svenska borgerligheten kommit att acceptera marxismens grundläggande premiss: att samhällets grundläggande konflikt är ekonomisk. De sex samhällssfärerna har därmed reducerats till två. Väljaren fann sig stående inför en materialistisk vänster som vill göra allt till politik och en materialistisk höger som vill göra allt till ekonomi.
Problemet var bara att det inte var så som medborgarna upplevde världen. Helt andra typer av frågeställningar, negligerade av de politiska blocken, började pocka på uppmärksamhet och drog upp nya konfliktlinjer: miljöfrågor, frågor om identitet och kultur. De senaste årens vinnare i opinionen har varit partier som FI, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. De har alla det gemensamt att de adresserar frågeställningar bortom den materialistiska verklighetsbeskrivningen, frågor där borgerligheten och Socialdemokraterna mer eller mindre har kapitulerat.
Categories: Åsikter, Lars Anders Johansson
Nu reser doktor Merkel över världen
i akt och mening för att stifta fred.
Men KGB-agenten slipar svärden
och vägrar uppenbart att spela med.
Och vill ni veta sanningen så är den
- han kommer inte följa våran sed.
Strör lögner i varenda villigt öra
som söker stöd för att ingenting göra.
Men balterna vet vad de har att vänta,
de har sett övermaktens våld förut.
De kommer att betala och med ränta
för att de en gång dristade sig ut
och västmakterna, en gång så potenta
har uppenbarligen spillt allt sitt krut.
Atlantpakten är tandlös, utagerad
Obama ryggradslös, sönderregerad.
Han drog sig ur Irak fastän han borde
han väntat tills man nått stabilitet
och fast han borde lärt från det så gjorde
han i Afghanistan på nytt just det
och det var detta som sen möjliggjorde
en ökad terroristaktivitet.
En geopolitik mot allt förnuft
som fick Putin att vädra morgonluft.
Och när månghövdade demonstrationer
drog ut emot herr Bashar al-Assad
som svarade med bomber och kanoner
fick president Obama just en fadd
och bitter smak i munnen då sanktioner
nu uppenbarligen saknade gadd,
stod maktlös inför grymma nidingsdådet
sen han förlorat i säkerhetsrådet.
Men om Obama jagades av stressen
av vad som skedde uti Syrien
så hade Ryssland säkerhetsintressen
och Bashar var en gammal omtyckt vän
och trots den internationella pressen
återupptog man vänskapen igen.
En sådan vänskap dupnar väl med åren
och vapen skeppades genom Bosporen.
Och medan Syrien bröts upp i atomer
kom militanta grupper från Irak
med svarta fanor, kusliga fantomer,
martyrer för den ende gudens sak.
Från andra håll, med skilda idiomer
slöt nya upp som tycktes ha fått smak
för värsta sortens våld som världen skådat,
och som de kloka redan förebådat.
På ett helt annat håll, i Kiev, skedde
det saker som ingav en smula hopp,
men vad som hade börjat fredligt ledde
rätt snart till våldsamheter och upplopp
och i Moskva satt Putin och beredde
sig på att träda in och sätta stopp.
De var så hemskt naiva allihopa
som om han tänkt ge tappt inför Europa!
Det började på Majdan: aktivister
som propagerade för Rysslands sak
och fortsatte på Krim: separatister
och gröna män i gathörn och på tak.
Ukraina sitter i sitt sega klister
och världen vänder sig bort i avsmak.
På läktarn sitter president Obama
och åser detta sorgesamma drama.
I Sverige har vi lagt ned regementen
tills knappt ett enda ett numer finns kvar
från våra folkvalda kom argumenteten:
nu blir det fred i alla våra da’r.
Han ler i mjugg, den ryske presidenten,
han är rätt bra på schack vår Lillefar.
För varje litet steg vi tar tillbaka
tar han ännu en tugga av vår kaka.
Vem trodde väl att ryssen skulle våga
sig ända in i Stockholms hamninlopp?
Men sedan vi avskaffat vår förmåga
finns ingen möjlighet att sätta stopp.
Om den en dag besannas, vår farhåga
till andra får vi sätta allt vårt hopp.
Så var det med den alliansfriheten
den väger lätt, som solidariteten.
Och inget stridsflyg skyddar oss om natten
och inget luftvärn våran huvudstad
och inga fartyg värnar våra vatten
och inte har vi en enda brigad
och inga skyddsrum heller, håll i hatten
vi får väl fly till någon ambassad,
för bergrummen plomberade och glömda
beredskapslagren sedan länge tömda.
Om staten inte längre ens kan klara
det som är statens själva ändamål,
ja om den inte klarar att försvara
medborgarna från onda makters stål
då är den något som vi kan avvara
då är den inte ett våldsmonopol.
Då får vi, som i primitiva länder,
ta saken uti våra egna händer.
När orosmolnen hopar sig så står vi
helt värnlösa mot en fientlig makt
och kanske i den stunden så förstår vi
fullt vidden utav lögnerna man sagt.
Men fram tills dagen en gång kommer går vi
duperade, dresserade i takt.
Tills radiorösten darrande hörs ropa:
Nu har vi ett nytt storkrig i Europa!
Lars Anders Johansson
Categories: Lyrik
Lars Anders Johansson med band spelar egna tonsättningar av Karlfeldts poesi på Bellmanhuset i Stockholm i december 2014.
Categories: Lars Anders Johansson, Min musik
Med anledning av det fruktansvärda attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris skriver jag i Jönköpings-Posten om yttrandefrihet:
Yttrandefriheten måste vara absolut
Varje dag konfronteras jag med uppfattningar som jag tycker grundligt illa om, åsikter som jag avskyr och helst skulle önska att de inte omfattades av någon.
Uppfattningarna torgförs öppet och i förekommande fall via medier som jag själv betalar för, frivilligt eller ofrivilligt.
Jag möter regelbundet texter och utsagor som raljerar över olika kategorier som kan sorteras in i baserat på: kön, ålder, politisk åsikt, religion, sexuell läggning.
Ibland är utsagorna av politisk natur, ibland av humoristisk natur, i förekommande fall både och. Inte sällan stöter jag på häcklande utläggningar om företeelser som jag håller högt, kanske till och med heligt. Oftast bryr jag mig inte, men ibland blir jag irriterad, förbannad eller rent av ledsen.
Skulle jag då vilja att dessa företeelser förbjöds? Vore det inte skönt att slippa uttalanden som irriterar, upprör eller sårar mig? Skulle jag inte kunna tänka mig att kompromissa, att acceptera en lagstiftning som inskränkte min egen möjlighet att irritera, uppröra och såra andra för att slippa bli sårad själv?
Nej, naturligtvis skulle jag inte det. Friheten att uttrycka sig är en av de mest grundläggande i ett fritt och öppet samhälle. Någon frihet från att bli irriterad, förbannad eller ledsen finns däremot inte.
När konstnären Lars Vilks mordhotades för sin rondellhund för några år sedan var det många i det svenska kultur- och medieetablissemanget som ville lägga skulden på Vilks.
”Yttrandefriheten måste användas med urskiljning”, hävdades det.
Underförstått: om folk använder sig av sin yttrandefrihet på ett sätt som gör människor upprörda kan det vara läge att inskränka den. Sveriges Radioprofilen Täppas Fogelberg gick till och med så långt att han ville dra in Säposkyddet för Lars Vilks, en åtgärd som med stor sannolikhet skulle leda till konstnärens död.
Men det är just det som är poängen med yttrandefrihet, att man har rätt att säga sådant som inte behagar makten. Makten bör förstås som mer än den statliga maktutövningen. Makten ligger också i händerna på mobben och på den som är beredd att ta till hot och våld för att tysta andra.
Självcensuren är ett nästan lika stort hot mot ett fritt och öppet samhälle som den statliga censuren. När människor inte vågar uttrycka tankar, känslor och idéer av rädsla för att drabbas av våld finns ingen yttrandefrihet.
Därför är det glädjande att se så många profilerade publicister och debattörer stå upp för yttrandefriheten efter det vidriga dådet på Charlie Hebdos redaktion i Paris.
Det öppna samhället har inte råd att slira på dessa grundläggande värderingar. De politiska skiljelinjerna kan inte heller vara så djupa att yttrandefriheten relativiseras till den grad att man bara upprörs när den egna sidans företrädares möjligheter att yttra sig hotas.
”Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties.”
Så skrev poeten John Milton redan 1644 och det stämmer än idag.
Har vi inte frihet att yttra oss i enlighet med vårt samvete har vi ingen frihet överhuvudtaget.
Categories: Åsikter
1772 – En visa om politisk stabilitet
Lars Anders Johansson
Visst låg det ett skimmer över Gustavs dagar
då frihetstiden så snöpligt tog slut
och konungen ändrade rikets lagar
För situationen blev plötsligt akut
det var så mycket käbbel varje dag
mellan hattar och mössor i råd och riksdag
så kungen ändrade på rikets lag
då talade kungen till rikets ständer
och en lyssnande menighet
och förkunnade att vad som nu händer
syftar till politisk stabilitet
och drabanterna skramlade med sitt stål
tills alla enades om konungens mål
sen brast de alla ut i ”Gustafs skål”
All makt åt kungen hördes de skandera
som satte högst politisk stabilitet
låt honom ostört fortsätta regera
det är viktigt att vi låter honom göra det
man talade om ansvar varje dag
nu är det slut på käbbel nu krävs nya tag
och så ändrade man uti rikets lag.
Varför ska man sitta i riksdag och träta
och är det inte otäckt när det bränns?
Nej varför inte låta regenten arbeta
ostört och låtsas att vi är överens
och när sen mösspartiet lade ner
sina röster, fastän de var fler
så brydde sig ingen om riksda’n nåt mer.
Makten är en eld man bör hantera
med aktsamhet annars springer den lös
En härskare vill fortsätta regera
Och så har det varit sedan hedenhös
Men om alla blott vill göra regenten glad
med bara ja-sägare i en rad
blir politiken lätt en maskerad.
Lars Anders Johansson
Categories: Lars Anders Johansson, Min musik
Det tog mig många år att växa opp,
att inse vad som vuxenheten var.
Men när jag nått dit på mitt levnadslopp
fanns vuxenheten inte längre kvar.
Fastän man har en vuxen mänskas kropp
förväntas man i alla sina dar
att leva såsom innan vuxenheten
- som upphörde den aldrig, puberteten.
Nu ser jag runtomkring mig vuxna karlar
som åker skateboard fastän utan hår
och medelålders gubbar som bevarar
sin ungdoms klädstil fast det inte går
att dölja att de inte längre klarar
att leva som i sina ungdomsår
och för att dölja att de just är mitt i
sin fyrtioårskris sprayar de graffiti.
Där ser jag popskribenten på parnassen
som aldrig vidgade sitt perspektiv,
som fastän fyllda femti uppbär stassen
som minner om hans flydda ungdomsliv.
Och över axeln hänger hipsterkassen
av tyg med revolutionärt motiv.
I smala byxor drar han kring och fryser
och levererar platta analyser.
Och på caféet syns en och annan mamma
som medför barnet som accessoar,
att barnet lider tycks göra detsamma,
och lider gör vi alla en och var.
Men påpekar man det börjar hon flamma
och sen tar hon ungjäveln i försvar.
För fast hon struntar i föräldrarollen
Får ingen annan springa på den bollen.
Och tidningarna fylls av kolumnister
med lugg, uppfyllda av sina komplex.
De går till storms som ilskna aktivister
och hatet verkar vara en reflex.
Men vi har alla våra fel och brister
och allting brukar koka ner till sex.
Så säger ryktena som föreligga:
Man blir väl kolumnist för att få ligga?
Vi avskyr alla de auktoriteter
som fordom hyllades och fick respekt
Nu vet vi inte längre vad hon heter
nobelpristagerskan, vad hon upptäckt.
Sån’t ses numer som trivialiteter!
Nej, vad som nu är lovvärt och korrekt
är att ta strid mot fantasistrukturer
- det fastslages i kurslitteraturer
av franska åldriga sociologer,
som numer dominerar den kanon
som dagens upprörda ideologer
ses sluka på var huminstitution.
Sen går de ut som drivna demagoger
och torgför den officiella tron.
Sen slår de in, än osande av svavel,
de dörrar som redan står på vid gavel
För sådan är den nya verkligheten:
revolten har man upphöjt nu till norm
och alla gör revolt mot vuxenheten
och verkar inte inse hur konform
den blivit också infantiliteten:
om någon går emot blir det en storm
Då rasar hela twittertyckarkåren
mot vidgandet av åsiktskorridoren.
Nu är det Peter Pan som sätter tonen
och Sverige är visst landet Ingenstans
som domineras av generationen
som är så skönt avslappnade till mans
i narcissistiska revolutionen
gör alla uppror när de ser en chans,
fast vuxenheten som man revolterar
emot är nå’t som inte existerar.
Lars Anders Johansson
Categories: Lyrik