Här kan man se samtalet som jag modererade på årets bokmässa i Göteborg, om kvartersstadens återkomst. Alla talar väl om den blandade kvartersstaden där offentliga gator möter privata hus. Men hur skapar vi levande städer där alla känner sig välkomna? Kan vi bygga oss till mer inkluderande stadsmiljöer? Medverkande: Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia, Henrik Nerlund, arkitekturhistoriker och kanslichef, Lars Anders Johansson, kulturansvarig, Timbro, och Erika Wörman, arkitekt.
Torsdag 22 september 10:30 – 10:50:
Kultur i politikens tjänst
Lars Anders Johansson
Monternummer B07:28
Det råder stor politisk enighet om kulturpolitiken. Hur ser ett mer frihetligt alternativ ut?
Torsdag 22 september 14:30 – 14:50:
Bildning eller big data?
Fanny Forsberg Lundell, Lars Anders Johansson, Pelle Snickars
Seminarie E1 Monternummer E00:01
Big data. Oändliga informationskällor, ständigt tillgängliga. Behöver vi någon bildning längre när vem som helst kan hämta vilken information som helst? Eller är traditionella bildningsideal tvärtom viktigare än någonsin?
Fredag 23 september 11:00 – 12:00:
Folkbildning – varför det?
Monternummer C04:02
John Hillstierna, Lars Anders Johansson, Qaisar Mahmood
Vad är bildning? Spelar bildningsbegreppet någon roll på 2000-talet? Har studieförbunden och folkbildningstanken förändrats i takt med tiden? Debatt.
Fredag 23 september 12:00 – 12:45:
Kvartersstadens återkomst
Scen Staden, F-hallen Monternummer F02:52
Lars Anders Johansson, Jan Jörnmark, Henrik Nerlund, Erika Wörman
Alla talar väl om den blandade kvartersstaden där offentliga gator möter privata hus. Men hur skapar vi levande städer där alla känner sig välkomna? Kan vi bygga oss till mer inkluderande stadsmiljöer?
Lördag 24 september 15:00 – 15:20:
Bildning som frihetsfråga
Monternummer B07:28
Lars Anders Johansson
Vad händer med ett samhälle där bildning inte längre anses värdefull? Och hur återupprättar man ett förlorat bildningsideal?
Söndag 25 september 11:30 – 11:50:
Kultur i politikens tjänst
Lars Anders Johansson
Det råder stor politisk enighet om kulturpolitiken. Hur ser ett mer frihetligt alternativ ut?
Naturen är inte en konsumtionsvara bland andra. Den bryr sig inte om du är dåligt förberedd och illa utrustad. Jag skriver i Norrbottens-Kuriren om den bristande respekt för naturens krafter och människans villkor som följer i spåren av att konsumtionssamhällets synsätt utsträckts till tillvarons alla aspekter:
”Visst, den som i ett rasande tempo konsumerar världen i halvtuggade portionsförpackningar hinner kanske se mer under en livstid. Frågan är om hon hinner uppleva lika mycket. Strapatserna kanske trots allt fyllde en funktion. Kanske var det själva motståndet som utgjorde upplevelsen, som utvecklade våra far- och morföräldrar som individer. En vacker vy kan man ju lika gärna se på vykort. Kanske är det där skiljelinjen går mellan en individ och en konsument. Mellan en människa och en turist i tillvaron.”
Det talas så mycket om bostäder och så litet om hem.
Le Corbusier, som kanske mer än någon annan influerat efterkrigstidens människofientliga arkitektur, beskrev bostadshus som ”maskiner att leva i”. Det är ett synsätt som spritt sig från utopiska arkitekter till stadsplanerare, stadsbyggnadskontorens tjänstemän och folkvalda politiker. ”Bostäder” har blivit det högsta goda, medan hemmet, det organiskt framvuxna, trängts undan.
Miljonprogrammets filosofi, med människor förvarade i identiska fack i gigantiska silos, har övertagit hela bostadsdebatten. Människor skall förvaras, och varje ledig markplätt skall vigas till detta ändamål.
Något hem skall vi dock inte skapa åt oss själva. Människor som fortsätter att leva i sina hus och lägenheter efter att omständigheterna förändrats, till exempel att barnen flyttat ut, anklagas för att bo ”ineffektivt” i och med att de upptar så stor bostadsyta. Planer smids för hur denna ”onödiga ” yta skall komma det överordnade nyttotänkandet till del.
Effektivitet är ledordet, och helst skall vi rotlösa flyttas runt mellan olika typer av boenden under olika skeden av livet, allt i den heliga resursanvändningens namn. Med möbler från Ikea kan vi möblera dessa bostäder som kulisser, erinrande om hem, och tillräckligt billiga för att kunna vräkas i sopcontainern vid nästa flytt i effektiviseringens kretslopp.
På samma sätt som platsen har försvunnit ur stadsplaneringen har hemmet försvunnit ur bostadspolitiken. För en bostad är inte samma sak som ett hem. En bostadspolitik som utgår från hemmet skulle inte leda fram till tillfälliga modulhus, lika litet som en stadsplanering som utgick från platser skulle tolerera människofientliga lådor av det slag som dominerat byggandet i Sverige det senaste halvseklet.
De flesta av oss vill inte bo i en maskin. Det är också därför som egnahemsrörelsen var ett så mycket mer tilltalande svar på bostadsbristen än miljonprogrammet och dess efterföljare.
Det kan i bostadsbristens tidevarv vara värt att påminna om att de flesta människor inte bara vill ha en bostad, utan också ett hem.
Alla religioner måste tåla hädelse, men det är inget självändamål att göra andra människor ledsna.
I gårdagens Gefle Dagblad (men först idag på nätet) skriver jag om hädelse och satir, med anledning av de halsbrytande paralleller som gjorts mellan en satirteckning i Aftonbladet och Muhammedkarikatyrerna, samt inte minst reaktionerna därpå.
Fallen går inte att jämföra eftersom Muhammedkarikatyrerna drev med en religion, en livsåskådning och dess heliga profet medan karikatyrteckningen i Aftonbladet riktade sig mot tre enskilda individer aktiva i samhällsdebatten i Sverige idag. Reaktionerna på teckningarna, det som Petter Bergner kallade för ”liknande kontroverser”, går inte heller att jämföra: I ena fallet en massaker på en hel tidningsredaktion, försök till massaker på en annan och konstnärer som måste leva under ständigt beskydd eftersom tusentals människor vill bringa dem om livet, i det andra fallet människor som är upprörda och ledsna och tycker att en teckning är osmaklig.
Muhammedkarikatyrerna är sällan särskilt roliga eller välfunna. Det är också förståeligt att det finns människor som blir ledsna och upprörda över dem. Muhammedkarikatyrernas angelägenhet består i att det finns människor med hot och våld vill hindra människor från att tala fritt och öppet. Den dag det går att göra en Life of Brian-motsvarighet om Muhammeds liv kommer Muhammedkarikatyrerna att ha spelat ut sin roll.
Pontus Lundkvists teckning i Aftonbladet var ingen hädelse eller drift med kristendomen, däremot var den definitivt lyckad satir eftersom den utmanade ett av våra starkaste tabun i Sverige: den sparkade nedåt. Genom att misstänkliggöra tre kvinnliga präster som redan var utsatta för en regelrätt mobbningskampanj från såväl politiska motståndare som från sin egen arbetsgivare Svenska Kyrkan, ställde sig Lundkvist på mobbarnas sida. Som satir var den således briljant.
Det vore onekligen befriande om fler svenska satiriker klev ned från de höga hästar från vilka de tidigare proklamerat att satir skall slå uppåt och bekräftade att de minst lika ofta går maktens ärenden.
Alla har rätt att bli ledsna och upprörda. Kristna har rätt att bli ledsna för att man driver med Jesus, muslimer har rätt att bli upprörda för att man driver med Muhammed, personer som startar en solidaritetsaktion för förföljda folkgrupper har rätt att bli ledsna för att Sveriges största tidning väljer att upplåta spaltutrymme åt en mobbningskampanj som i satirens form insinuerar att de skulle ha en nazistisk agenda.
Ingen av dessa grupper har dock rätt att kräva att andra inte har rätt att uttala sig, allra minst att genomdriva sina krav med hot och våld. Kampen för yttrandefriheten står inte mot de som blir ledsna och sårade utan mot de som vill inskränka den, genom lagstiftning eller genom att ta lagen i egna händer.
Endast en mobbare kan betrakta det som en seger i sig att någon annan blir ledsen.
Categories: Åsikter
Hur många gånger har vi inte fått höra påståendet att det skulle vara ute att ha egen bil, att bilen blivit omodern?
Det är en verklighetsbeskrivning som länge torgförts av en liten men högröstad grupp livsstilsaktivister i Stockholm. Den är dock helt felaktig. Bilen är populärare än någonsin.
Förra året nådde nybilsregistreringen i Sverige all time high. Även det totala antalet fordon och antalet fordon per capita är högre än någonsin. Svenska folket vill äga och köra bil, kanske inte under varje skede av livet, men väl under något.
Det finns ingen motsättning mellan bilen och cykeln, eller mellan bilen och kollektivtrafiken. Trafikslagen kompletterar varandra. Verka gärna för att fler skall cykla och åka kollektivt genom att göra de alternativen bättre och mera lockande. Inte genom att försämra för biltrafiken.
Därmed inte sagt att bilen inte fått för mycket utrymme i städerna. Under modernismen förvandlades många stadskärnor till trafikplatser istället för städer. En urban miljö behöver en blandning av trafikslag. Att göra som den rödgröna majoriteten i Stockholm och köra vidare på den modernistiska stadsplaneringen men göra bilgator till gågator är dock det sämsta alternativet av alla.
Parkeringsfrågan är ett annat instrument som politiker använder för att medvetet försvåra för människor att ha bil, trots att egen parkeringsplats toppar listan över vad människor efterfrågar med en ny bostad.
Dessa politiker har missförstått sitt uppdrag. De ska inte ”gå före” och lägga våra liv till rätta. De ska sträva efter att skapa så goda möjligheter som möjligt för medborgarna att leva de liv de vill och önskar, och där ingår ofta bilen.
Därmed inte sagt att vi inte ska ta avigsidor som trängsel, trafikskadoroch miljöpåverkan på allvar. Mot dessa finns dock andra medel än att motverka privatbilismen som sådan.
Jag skriver i Norrbottens-Kuriren:
”De partier som säger sig värna om individuell frihet övertygar inte så länge de inte står upp för det viktigaste uttrycket för en individualistisk livsstil. Dagens kampanjer mot privatbilismen är ett svek mot landsbygdens befolkning, men också mot barnfamiljer och andra som är beroende av bilen på daglig basis. Det viktigaste argumentet för bilen hörs dock alltför sällan i dagens debatter: den gör dig fri.”
Categories: Folkvett, Lars Anders Johansson
De modernistiska arkitekter som nu riktar udden mot de kvarvarande historiska stadsmiljöerna är inte något revolutionärt avantgarde, utan ett maktfullkomligt etablissemang som försvarar sina privilegier.
Jag skriver i Gefle Dagblad om samtidsarkitekturen och kampen om våra stadsmiljöer:
”Idag ser vi 60-talets skövlingar återupprepas. De arkitektoniska revolutionärerna har nu siktet inställt på de få kvarvarande historiska stadsmiljöerna. I Uppsala har man byggt ett brutalistiskt kontorskomplex alldeles vid Slottet och den botaniska Trädgården. I Stockholm vill man bygga en gigantisk metallkub mitt i den historiska bebyggelsen runt Nybroviken.
Revolutionen är inte komplett förrän de sista spåren av den tidigare kulturen är utplånade. Men revolutionärerna är inte längre något avantgarde, de försvarar bara sina egna privilegier.
Det är tid att göra upp med den reaktionära modernismen innan våra städer är slutgiltigt förstörda.”
När jag ser den för övrigt inte särskilt bra HBO-serien Vikings som skildrar den danske kungen Ragnar Lodbroks härjningar i Frankerriket och på de brittiska öarna påminns jag om hur kortvarig och sårbar den kristna civilisationen i Västeuropa i själva verket är.
Bara ett århundrade efter att Karl Martell stoppat det islamiska anfallskriget i söder anlände våra egna skäggiga förfäder till Frankerrikets norra kust med sin hedniska lära och mord i blick.
Paris plundrades två gånger av vikingar under 800-talet och dess kyrkor brändes ned. Staden anfölls en tredje gång och belägrades då under två hela år innan parisarna gav upp och betalade danegäld.
Vikingarna kunde inte bry sig mindre om frankerriket och dess lysande civilisation. De drömde om guld och ära och att efter döden sitta vid Odens sida i Valhall. Vittnesmålen som finns bevarade förskräcker. Präster och munkar dödades, kvinnor våldtogs och såldes som slavar. Som i dagens Mellanöstern ungefär.
De senaste århundradenas tekniska och ekonomiska överlägsenhet gentemot civilisationer med andra uppfattningar om moral har fått oss att ta vårt samhälle och dess filosofiska grundvalar för givna. Dessutom tycks vi tro att människor av andra uppfattningar kommer att överge dem och ansluta sig till vår egen livsstil så snart de får se den på nära håll.
Men bara för att man själv är övertygad om att ens egen uppfattning är den rätta betyder det inte att den som har en motsatt uppfattning kommer att låta sig övertygas.
Den som tror att den kommer till Valhall eller till islamisternas paradis genom att halshugga kristna kommer knappast att ändra uppfattning för att den blir varse hur gött vi har det i västvärlden.
Kampen om världsåskådningar och moralsystem har utkämpats med vapen, men vi får inte glömma att det är en kamp mellan idéer. Våra nordiska länder kristnades och inkorporerades i den Europeiska kultursfären inte genom anfallskrig och erövring utan genom kulturell påverkan och missionerande.
För min del är jag glad åt att vi på detta sätt lämnade det förkristna klansamhället bakom oss. Den som inte är övertygad kan ta del av hur detta tedde sig genom de isländska sagorna.
Blodtörstiga barbarer måste stoppas vid stadsportarna, men för att bli kvitt dem är det deras idéer och världsåskådning som måste bekämpas.
SOMMARREA!!!
Nu finns chans att komplettera din samling med Lars Anders Johansson-skivor till mycket förmånliga priser:
RENÄSSANS (2016) - 100 SEK
LIGISTLIV (2014) - 50 SEK
BUDOARSTÄMNING (2010) - 50 SEK
I FRIDOLINS SPÅR (2008) - 50 SEK
VINGKLIPPT (2007) - 50 SEK
SÅNGER MOT DEN MODERNA FOTBOLLEN (EP/ 2013) - 30 SEK
SVÄRMORSDRÖMMEN (singel/ 2006) - 20 SEK
Mejla vilka du vill ha till lars@larsandersjohansson.se och betala via Swish!
Trevlig sommar!
Categories: Lars Anders Johansson, Min musik