Med anledning av det fruktansvärda attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris skriver jag i Jönköpings-Posten om yttrandefrihet:

Yttrandefriheten måste vara absolut

Varje dag konfronteras jag med uppfattningar som jag tycker grundligt illa om, åsikter som jag avskyr och helst skulle önska att de inte omfattades av någon.

Uppfattningarna torgförs öppet och i förekommande fall via medier som jag själv betalar för, frivilligt eller ofrivilligt.

Jag möter regelbundet texter och utsagor som raljerar över olika kategorier som kan sorteras in i baserat på: kön, ålder, politisk åsikt, religion, sexuell läggning.

Ibland är utsagorna av politisk natur, ibland av humoristisk natur, i förekommande fall både och. Inte sällan stöter jag på häcklande utläggningar om företeelser som jag håller högt, kanske till och med heligt. Oftast bryr jag mig inte, men ibland blir jag irriterad, förbannad eller rent av ledsen.

Skulle jag då vilja att dessa företeelser förbjöds? Vore det inte skönt att slippa uttalanden som irriterar, upprör eller sårar mig? Skulle jag inte kunna tänka mig att kompromissa, att acceptera en lagstiftning som inskränkte min egen möjlighet att irritera, uppröra och såra andra för att slippa bli sårad själv?

Nej, naturligtvis skulle jag inte det. Friheten att uttrycka sig är en av de mest grundläggande i ett fritt och öppet samhälle. Någon frihet från att bli irriterad, förbannad eller ledsen finns däremot inte.

När konstnären Lars Vilks mordhotades för sin rondellhund för några år sedan var det många i det svenska kultur- och medieetablissemanget som ville lägga skulden på Vilks.

”Yttrandefriheten måste användas med urskiljning”, hävdades det.

Underförstått: om folk använder sig av sin yttrandefrihet på ett sätt som gör människor upprörda kan det vara läge att inskränka den. Sveriges Radioprofilen Täppas Fogelberg gick till och med så långt att han ville dra in Säposkyddet för Lars Vilks, en åtgärd som med stor sannolikhet skulle leda till konstnärens död.

Men det är just det som är poängen med yttrandefrihet, att man har rätt att säga sådant som inte behagar makten. Makten bör förstås som mer än den statliga maktutövningen. Makten ligger också i händerna på mobben och på den som är beredd att ta till hot och våld för att tysta andra.

Självcensuren är ett nästan lika stort hot mot ett fritt och öppet samhälle som den statliga censuren. När människor inte vågar uttrycka tankar, känslor och idéer av rädsla för att drabbas av våld finns ingen yttrandefrihet.

Därför är det glädjande att se så många profilerade publicister och debattörer stå upp för yttrandefriheten efter det vidriga dådet på Charlie Hebdos redaktion i Paris.

Det öppna samhället har inte råd att slira på dessa grundläggande värderingar. De politiska skiljelinjerna kan inte heller vara så djupa att yttrandefriheten relativiseras till den grad att man bara upprörs när den egna sidans företrädares möjligheter att yttra sig hotas.

”Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties.”

Så skrev poeten John Milton redan 1644 och det stämmer än idag.

Har vi inte frihet att yttra oss i enlighet med vårt samvete har vi ingen frihet överhuvudtaget.