SEGELMAKAREN

Nu har jag sytt så länge på mitt segel
att jag glömt bort hur jag ska göra bruk
av seglet uppå havets vida spegel
vars blotta åsyn numer gör mig sjuk.
Den frihet som jag drömt blev hjul och stegel,
nu tummar jag förfärad på min duk.
Förfärad för den frihet som jag saknar
men fruktar för ifrån den stund jag vaknar.

Hur länge har jag inte drömt om haven?
Den skuta som jag timrat själv är god,
men segellös kan jag ej ge mig av än
och rädslans etter rinner i mitt blod.
Den djärve sjökaptenen är begraven.
En segelmakare förutan mod
med nål och tråd och duk alltjämt i näven,
som Penelope repar jag upp väven.

Som Sisyfos som alltjämt rullar stenen
till bergets topp och sedan står och ser,
med kramp i armarna och kramp i benen,
hur stenjäveln ånyo rullar ner.
Jag glömmer mina drömmar om kaptenen,
mot horisonten ser jag aldrig mer.
Jag är för ängslig för att byta bana,
jag sömmar vidare av gammal vana.

Lars Anders Johansson