De som känner mig sen gammalt och är bekanta med min bakgrund som punkare och anarkist kanske tycker att det är motsägelsefullt att jag tycker att man ska hålla på klädkoder för olika sammanhang, och framförallt då de som anges i en inbjudan. Den korttänkte förleds lätt att tro att ett individualistiskt sinne som undertecknads skulle nära en instinktiv motvilja till klädkoder. Förhållandet är emellertid det motsatta.
Frivilliga klädkoder är precis som övriga etikettsregler delar av ett socialt kontrakt. Genom uttalade eller outtalade men frivilliga regler skapar vi en arena av gemensamma referensramar och förväntningar där vi kan interagera med våra medmänniskor i trygg förvissning om att alla talar någotsånär samma språk varpå risken för missförstånd och missämja minskar betydligt.
Det centrala med etikettsregler är att de är frivilliga. Det finns inga tvinande lagar som reglerar vårt bordsskick, vår klädedräkt eller våra jultraditioner, och tur är väl det. Något som slagit mig är dock att det förvånansvärt ofta är samma personer som ivrigt ropar efter lagar och förbud inom samhällets alla områden som i nästa andetag ondgör sig över traditioner, etikettsregler och normer eftersom de anser dessa vara förtryckande. I ett anarkistiskt samhälle, om man nu kan tänka sig ett sådant, där lagar och förbud är bannlysta, skulle frivilliga överenskommelser vara ännu viktigare.
Normer, till vilka klädkod och bordskick räknas, är smörjmedel för umgänget mellan människor. Normer gör samvaron mer friktionsfri och tillvaron lättsammare. Normer som av majoriteten upplevs motverka dessa syften har en tendens att mönstras ut efterhand, på samma sätt som traditioner som ingen uppskattar dör ut av sig själva. Alternativet, normlöshet, är för de allra flesta betydligt mindre tilltalande.
När man blir inbjuden till en fest med angiven klädkod på inbjudningskortet, till exempel ”kavaj”, är detta inte ett utslag av festarrangörens önskan att förtrycka och förnedra sina gäster, utan en vilja att genom att redan i samband med inbjudan slå fast en gemensam klädnorm som även ger en vink om vilken nivå festen kommer att hålla. För nog har man andra förväntningar på en tillställning där inbjudan anmodar ”högtidsdräkt” än en tillställning där klädkoden är ”kavaj”.
En annan aspekt av värdet med normer är att de möjliggör att bryta mot dem. Normlöshet är inte friare än normativitet, snarare tvärtom. För den som vill göra en poäng av att han minsann inte rättar sig efter några klädmässiga normer är en inbjudan med tydligt angiven klädkod som gudasänd: det är ju bara att inte följa klädkoden om man vill framstå som rebellisk! På samma sätt är det betydligt lättare att chockera i ett sammanhang där de närvarande har en gemensam uppfattning om vad som är god ton och inte, än där etikett oh hyfs lyser med sin frånvaro. Tänk bara på hur nihilisten Stavrogin chockerar sällskapet genom att nypa en societetsperson i näsan i Dostojevskijs ”Onda andar”. För en punkrebell är alltså klädkod A och O.
Sociala normer gör oss således friare, både för att de skapar ett handlingsutrymme för dem som väljer att följa dem, och för att de utgör förutsättningen för att kunna bryta mot normerna. Dessutom gör de tillvaron både intressantare och mer estetisk. Dagens normlöshet, då man har samma kläder på arbetet, på fritiden och på festen, är det tråkigaste alternativet, och tråkig är, som bekant, det värsta man kan vara.