Facebook upptar allt större del av vår vakna tid och har fått en central roll i vår kommunikation med vänner och bekanta. Inbjudningar till evenemang på Facebook har i stora grupper nästan helt ersatt andra former av inbjudningar, till fester och annat. Det får givetvis konsekvenser. En sådan är att de som inte finns registrerade på Facebook riskerar att glömmas bort när inbjudningar skickas ut och går därför miste om en massa roliga aktiviteter.

En annan konsekvens av att Facebookinbjudningarna ersatt andra former av inbjudningar är att det svarsalternativ man klickar i får allt större betydelse. Eftersom OSA på Facebook detta till trots alltjämt behandlas med samma nonchalans som så mycket annat vi gör på nätet finns skäl att behandla ämnet i folkvettsskolan.

När man blir inbjuden till ett evenemang på Facebook får man tre stycken alternativ, ”Ja”, ”Nej” och ”Kanske”. Kanke-alternativet är vanskligt, eftersom det är omöjligt att veta vad den som klickar att den kanske kommer att närvara egentligen menar. Det tycks finnas olika strategier för kanske-alternativet. Vissa klickar att de ”kanske” ska närvara på allt, helt enkelt för att de då slipper fatta någon form av beslut överhuvudtaget. Andra klickar ”kanske” på grejer som de tänker gå på, helt enkelt för att kunna ha en brasklapp vid händelse av förhinder.

Åter andra klickar konsekvent i ”kanske” på allt som de inte avser att gå på, eftersom de är rädda för att det ska uppfattas som hårt och otrevligt av dem att tacka nej. Det känns inte alltför långsökt att misstänka att samtliga dessa typer av missbruk av ”kanske”-alternativet bottnar i en djupt känd konflikträdsla och oförmåga att fatta beslut. Själv använder jag endast ”kanske”-alternativet för saker som jag eventuellt ska gå på men av en eller annan anledning inte vet om jag kan. När jag vet hur det blir ändrar jag till ”ja” eller ”nej”.

”Ja” och ”nej”-alternativen borde inte innebära några konstigheter, men skenet bedrar. Också här finns ett utbrett missbruk. Vissa tenderar att klicka ”ja” till allting, även sådant de inte skapa, ja till och med till saker som sker samtidigt på två helt olika platser. Bland det dummaste jag hört var en tjomme som förklarade att han konsekvent klickade ja till allt han blev inbjuden till eftersom han ”ville visa sitt support”.

”Nej”-alternativet missbrukas inte i samma utsträckning. Istället brukar folk som inte är intresserade helt enkelt underlåta att svara överhuvudtaget. Detta är också ett oskick. Tänker man inte komma på ett evenemang är det lika bra att klicka ”nej” – det underlättar för arrangören som försöker hålla koll på hur många som väntas komma till deras evenemang. Det handlar bara om en musklickning. Det kostar ingenting.

Vissa personer som försöker spela viktiga skyller sin nonchalanta underlåtenhet på att de får så fruktansvärt många inbjudningar och därför omöjligen kan hålla reda på allt. Det är trams. Jag får också vansinnigt många inbjudningar, varav de flesta är ointressanta, men håller dagligen efter eftersom jag inte vill riskera att missa någonting som verkligen är intressant. På samma sätt som jag dagligen går igenom min mejlkorg för att inte missa de intressanta och viktiga mejlen. Om människor som skyller på riklig epostskörd när de inte svarar på mejl har jag för övrigt skrivit tidigare i denna serie om folkvett.

Alltså, att låta bli att svara på evenemangsinbjudningar med hänvisning till att man får så oerhört mycket håller inte. Betänk att Tolkien svarade personligen på alla brev han fick från fans över hela världen. Han fick förmodligen fler än du. Att klicka ja och sedan inte dyka upp håller inte heller. Eftersom Facebookinbjudningarna kommit att ersätta andra former av inbjudningar är också svarsalternativen att betrakta som klassiska OSA, och få skulle väl lämna svar på annat sätt vid anmodan om OSA och sedan inte dyka upp?

Det är naturligtvis stora skillnader mellan olika typer av evenemang. En middagsbjudning där det ska lagas mat och kanske finns ett begränsat antal platser är naturligtvis mer beroende av att man lämnar korrekt svar på inbjudan, än till exempel en konstutställning eller en demonstration. Men eftersom det är så enkelt att svara uppriktigt ser jag ingen anledning till att inte svara ordentligt. Det är ohyfsat och tyder på en påtaglig brist på folkvett.