I gott sällskap avrundades svenska flaggans dag på värdshuset Ulla Winbladh på Djurgården. Vilken plats kunde vara lämpligare än detta etablissemang, invigt som Reinholds Ångbageri till Stockholmsutställningen 1897 i samband med vilken även Nordiska museet och ett antal av de andra praktbyggnaderna uppfördes. Om Stockholmsutställningen har Uppsala idéhistorikern  Anders Ekström skrivit den storslagna avhandlingen Den utställda världen (1994). Etablissemanget levde emellertid inte upp till de kulinariska förväntningarna.

Den klarblå sommarhimlen började övergå i violett, en stilla kvällsbris susade i Djurgårdens trädkronor och veteranbilarna gled sakta förbi på gatan utanför. Något fel på atmosfären var det sannerligen inte. Dessvärre var de kulinariska inslagen inte riktigt vad man hade kunnat förvänta sig av en restaurang med Ulla Winbladhs prisnivå.

Förrätten utgjordes nationaldagen till ära av en traditionell svensk sill- och strömmingstallrik. Denna innebar föga mer än vad som utlovades. Högst ordinär sill i små glasskålar, två cheddarskivor och en mikroskopisk bit kall strömming. Det smakade inte dåligt på något vis, det smakade ungefär som när man själv ordnar en enkel sillmåltid hemma.

Huvudrätten fortsatte i samma stil. Den hängmörade entrecôten var visserligen mör, men extravagant var den knappast. Entrecôte skall visserligen vara fettsprängd men här bestod nästan halva köttbiten av fett som fick skäras bort. Den tilltagna timbalen av schalottenlökssmör som balanserade ovanpå köttet smakade föga mer än smör och bidrog till att förstärka intrycket av flott. De medföljande rödbetorna smakade kokta rödbetor. Getosten smakade getost. Visst var det fräscha råvaror, men någon ytterligare nivå av förädling hade man kunnat vänta sig av den näst dyraste rätten på menyn.

När man går ut och äter, inte minst på ett ställe med Ulla Winbladhs prisnivå, förväntar man sig något utöver vad man själv kan tillreda hemma. Dessvärre infriades inte dessa förväntningar av någon av rätterna vi åt. Den avslutande chokladtryffeln var visserligen, i likhet med huvudrätten, rejält tilltagen, men imponerade inte smakmässigt. En socker-, fett- och kakaobomb såsom chokladtryfflar plägar vara, men inget mer än så.

Summa summarum, det var en trevlig kväll i en atmosfärstinn omgivning men maten var ingenting att lägga på minnet. Den var absolut inte dålig men ingenting som höjde sig över det ordinära.

Undertecknad på Skansen strax innan avtågandet mot Ulla Windbladh.

SvD, DN