När man är ute och seglar föreskriver sedvänjan att man hälsar på mötande segelbåtar. Denna artighet har sina naturliga och historiska förklaringar. På havet är man utlämnad åt elementen, sin egen skicklighet och andras välvilja. I en nödsituation är andra fartygs besättningar skyldiga att bistå de nödställda. Detta är förvisso fastslaget i sjölagen, men grundar sig på en känsla av samförstånd som är betydligt äldre än lagparagraferna. Det är ett samförstånd som utgår från medvetenheten om att man, så att säga, sitter i samma båt.

Därför hälsar främmande seglare på varandra. Motorbåtsmänniskor är inte lika benägna till denna sorts artighet. Kanske beror det på att dessa skärgårdens akustiska marodörer saknar den historiska medvetenheten ur vilken sjövett springer, kanske beror det på att de tror att de i sina motordrivna farkoster aldrig riskerar att hamna i en nödsituation av sådant slag att de behöver hjälp från andra sjöfarare. En annan förklaring skulle kunna vara att många motorbåtsmänniskor helt enkelt är ovana vid sjölivet och dess speciella kultur och betraktar sig som husvagnssemestrare snarare än sjöfarare.

På havet är det enkelt att hälsa på främlingar. Mötena är relativt sällsynta och alla förenas av intresse och belägenhet. Är det svårare att ra en självklar gräns för när man ska hälsa på främlingar och inte. Förr i världen hälsade man på alla man mötte. Det finns en underbar gammal journalfilm från 1900-talets början som visar konung Gustaf V till häst längs Drottninggatan i Stockholm artigt hälsande på alla undersåtar han mötte på sin väg.

På den tiden var det möjligt att hälsa på alla man mötte. Då var städerna, också Stockholm, små och glest befolkade. Idag skulle det bli fullständigt olidligt att tvingas hälsa på varenda en man mötte. Dessvärre har vi idag hamnat i en annan ytterlighet – eftersom vi inte vet var vi ska dra gränsen väljer vi istället att inte hälsa på någon. Detta är olyckligt eftersom det bidrar till den känsla av främlingsskap och likgiltighet som breder ut sig och får konsekvenser i form av våld och kriminalitet. Steget till att bränna bilar och slå sönder fönster är kortare i ett samhälle där alla upplever sig som främlingar för varandra.

Att hälsa på alla man möter låter sig således inte göra, men att inte hälsa på någon är inte heller något bra alternativ. Så, när kräver folkvettet att man hälsar på mötande främlingar, utvöver till sjöss? Mitt förslag är att man tillämpar samma princip som gäller när man ska avgöra huruvida man måste invänta att alla i sällskapet serverats innan man får hugga in på maten man har på tallriken: den kvantitativa principen. Är det fler än åtta personer runt bordet är det fritt fram, är det färre betraktas man som en tölp. Detta har naturligtvis praktiska orsaker. Är det för många kring bordet hinner maten kallna hos den som serverats först innan den siste fått sin portion.

På motsvarande sätt borde mängden närvarande människor avgöra huruvida man förväntas hälsa på de främlingar man möter. På en myllrande stadsgata är det naturligtvis inte rimligt att behöva hälsa på alla, det skulle snarare framstå som ett mycket besynnerligt beteende. Men är man ute och promenerar i skogen och möter någon är det lika märkligt att inte hälsa på främlingen man möter. Ett sådant beteende skulle rentav kunna uppfattas som hotfullt.

Exakt vart man ska dra gränsen är emellertid svårt att avgöra. Att slå fast en entydig siffra på samma sätt som när det handlar om när man för börja äta. En flexibel hållning är därför av nöden. Den som tillräckligt länge tvagat sig i folkvettets renande vatten, till exempel genom att med intresse läsa denna serie inlägg, har emellertid skaffat sig den erforderliga magkänsla som krävs för att göra denna typ av avgöranden vid varje enskilt tillfälle.