Den svenska varvsindustrin går på knäna. Då syftar jag inte på den storskaliga varvsindustri som dukade under i den internationella konkurrensen på 70-talet, trots massiva statliga räddningspaket som får talet om stödinsatser till Saab och Volvo att blekna i jämförelse. Någon har sagt att det hade varit billigare för skattebetalarna att staten gav en miljon kronor i handen till var och en som var anställd i hela sektorn, än de räddningsinsatser som genomfördes.
Nej, jag syftar på fritidsbåtsbyggandet. I Dagens Industri idag intervjuas Magnus Rassy, Vd för klassiska Orustvarvet Hallberg-Rassy som nyligen varslade 25 personer, en åttondel av personalstyrkan, om uppsägning. Magnus Rassy tror visserligen på ett uppsving på marknaden efter att lågkonjunkturen som följde i finanskrisens kölvatten ebbat ut. Den svenska varvsindustrins långsiktiga existens påverkas dock av fler faktorer än konjunkturens upp- och nedgångar.
När jag var liten var den genomsnittliga fritidsbåten av tämligen modesta dimensioner. Under många år hade min far en Albin 78. en knappt åtta meter långa båten var av medelstorlek upplevde vi då. När man idag ser en Albin 78 i någon gästhamn tillhör den altid minstingarna vid bryggan. Gårdagens lyxbåtar, Hallberg-Rassys och Najader (också från Orust) är normalstora.
Lika påtaglig som erfarenheten att båtarna blivit större är insikten om att de svenska fritidsbåtsbyggarna fått internationell konkurrens på den svenska marknaden. Konkurrens är i de flesta fall bra, förutsatt att köparen vet vad den gör. Idag tycks emellertid allt fler nyblivna seglare välja storlek och komfort framför kvalitet, en prioritering som kan stå den lättsinnige segelbåtsköparen dyrt.
När jag växte upp var det en båttillverkare som framför andra förknippades med känslan av billiga skitbåtar och det var Maxi. Lite snobbigare seglare kunde alltid se ned på Maxibåtarna och deras ägare. De var fula (båtarna alltså) och ansågs ha låg kvalitet. Jämfört med dagens budgetalternativ framstår emellertid de gamla Maxibåtarna som tämligen gedigna.
Framförallt är det tyska båtar som tränger undan de svenska tillverkarna. Hanse och Bavaria är dominanterna. Hanse i det exklusivare segmentet och Bavaria det billigare. Bavariabåtarna syns överallt, både med tyska och svenska ägare. De är stora och bulliga och lyckas på något sätt ge ett plastigare intryck än de flesta andra plastbåtar.
För den mindre nogräknade kan emellertid också en Bavaria inge en känsla av lyx och flärd. Där man skurit ned i seglingsegenskaper och materialkvalitet (segelmakare vittnar om hur ofta de får sy upp nya segel till Bavariabåtar eftersom de medföljande seglen hållit så dålig kvalitet) har man satsat i boutrymme och komfort. Bavariabåtarna är snarare att betrakta som flytande husvagnar än som segelbåtar.
För bryggseglaren är de därmed ett utmärkt alternativ, liksom för den som vill använda plastbiten som plattform för hämningslöst supande som på Yachtweek i Medelhavet. För den som vill lära sig segla eller vill segla långt och snabbt är de däremot inte att rekommendera. Dessutom torde Bavariabåtarna vara en tämligen dålig investering. Medan Hallberg-Rassys från 70-talet alltjämt betingar ett högt andrahandsvärde, förutsatt att de är i bra skick, känns det otroligt att dagens Bavarior kommer att betinga något högre värde om tio år.
Förespråkarna för Bavaria brukar som enda argument anföra det låga priset. Att en Bavaria kostar hälften av vad en Hanse eller Hallberg-Rassy av motsvarande storlek gör är naturligtvis ett tungt vägande argument för många. Jag frågar mig emellertid varför man måste köpa en så stor båt? Varför är det så viktigt för dagens nya båtägare att ha något stort och vräkigt att visa upp i hamnen? Varför duger inte de familjebåtar som var legio på 70- och 80-talen längre?
Den som vill skryta med en stor och vräkig båt kommer ju ändå att genomskådas om den väljer lågbudgetalternativet.