Vårsalongen 2012

Aftonbladets recensent Petter Lindgren är bekymrad. ”De frågeställningar som utställningen väcker till liv tycks mig oftast mer existentiella än politiska, och få av verken känns riktigt samtida”, utbrister han och sätter därmed fingret på några av problemen för dagens konstscen och kritikerkår.

Dessa två kriterier – att konsten ska vara politisk och att den ska vara samtida – tycks vara överordnade alla andra i en lång rad kritikers ögon. En utställning som inte utgörs av politiska pamfletter är således meningslös och obegriplig. Personligen är jag av rakt motsatt uppfattning.

Visst kan stor konst skapas med ett politiskt eller åtminstone ett samhällskritiskt syfte, men det är knappast det politiska budskapet som avgör huruvida verket ifråga är att betrakta som stor konst. Det är inte på grund av den samtida kontexten eller kritiken mot en rådande ordning som vissa konstverk gått till historien och inte andra.

För mig är således frågan om mängden politisk konst i utställningen tämligen relevant. Efter åratal av ytliga pamfletter, sorgfälligt förklädda till konstverk, känns det snarare som en befrielse att få närma sig människans villkor med andra glasögon än de politiska.

Vårsalong är något ojämn. Möjligen skulle man kunna säga att helhetsintrycket var något roligare förra året. Årets höjdpunkter är emellertid riktigt vassa. Bland dessa kan nämnas Johan Patricnys två målningar från nationalmuseum, utförda i Patricnys virtuosa klassicistiska stil, men påtagligt samtida i sin komposition. Med både allvar och en glimt i ögat (mannen på Roslinmålningen i bakgrunden som kikar fram under armen på den osentimentalt kapade statyn i förgrunden på Strömsalen II bidrar till känslan av subtil humor) skildras den närmast sakrala stämningen i nationalmuseets salar.

En annan målarvirtuos är Joakim Johansson, vars monumentala målning The healer också utgör en av utställningens höjdpunkter. Torbjörn Hellbergs Förbannade vinter, skildrar med tjocka klumpar av oljefärg ett iskallt vinterlandskap som känns minst sagt aktuellt i dessa dagar. Tomas Lundgrens fyra porträtt fastnade också i minnet.

 

Johan Ray Pedersens Kukmålning var också svår att bortse från. Låt oss hoppas att något landsting har modet att köpa in den. Kanske kunde den pryda en vägg på Nya Karolinska? Marion Flink är en skicklig gestaltare av ljus, inte minst på sin A matter of chice IV.

Bland de mer samhällskritiska inslagen kan nämnas Ruben Wättes skinnvästar, formgivna efter de kriminella gängens estetik, men namngivna efter statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket. Fyndigt och träffande.

Förra årets bekantskap Karola Messner är tillbaka med ännu en omfångsrik skulptur snidad ur en hel lindstam. Detaljrikedomen är häpnadsväckande i myllret av män och hästar som närmast för tankarna till forntida sniderier.

Liljevalchs går åt rätt håll. Mindre av floskulös plakatpolitik och mer av eftertanke och kontemplation. Mer av skicklighet och hårt arbete och mindre av spekulativt effektsökeri. Mer måleri och mindre videoinstallationer. Låt oss hoppas att man vågar fortsätta på den inslagna vägen och inte viker ned sig för kritikerna.

AB, DN, SvD