Varför ingen vågar säga nej till fula hus

Ensidig debatt

En sak som fascinerar mig med debatten kring universitetets byggplaner i den botaniska trädgården i Uppsala är att det inte rör sig om någon debatt. I takt med att allt fler Uppsalabor uppmärksammas på det förslagna förslaget växer skaran av motståndare. Det har strömmat in ett antal debattartiklar och insändare till Upsala Nya tidning och såväl TV4 som Stockholmspressen har uppmärksammat det hela. Från den andra sidan är det emellertid tyst.

Inga insändare har strömmat in som lovordar förslaget, som tycker att det är snyggt, som tycker att det kommer att förbättra och förädla den historiska miljön. Inga sådana röster har hörts överhuvudtaget. Det halvhjärtade försvar som representanter för universitetsledningen gav i UNT häromsistens gick i huvudsak ut på att man visst hade låtit arkitekter tävla om uppdraget. Man berörde emellertid inte det faktum att i så gott som alla motsvarande sammanhang inkommer en handfull snarlika förslag som juryn har att ta ställning till, alla i samma historielösa, kantiga och brutalmodernistiska stil.

Det hänger ihop med att beställarna inte vågar ställa krav på utformningen av bidragen. Hade universitetet redan när de formulerade uppdragsbeskrivningen inför tävlingen stipulerat att byggnaden ska smälta in i 1700-talsmiljlön så hade arkitektfirmorna fått anstränga sig lite och utfallet förmodligen sett helt annorlunda ut. Det finns kompetenta arkitekter i Sverige, också på de stora byråerna, även om man ibland förleds att tro att så inte är fallet.

Det stora engagemanget mot det föreliggande förslaget, och den totala bristen på entusiasm för det samma, borde stämma till eftertanke hos beslutsfattarna. Det finns emellertid en utbredd elitistisk föreställning inom arkitektkåren som gör gällande att vanligt folk ändå inte förstår sitt eget bästa, en uppfattning som de med förbluffande framgång lyckats föra över på politiska beslutsfattare, och i det här fallet även Uppsala universitets ledning. Man får snarast intrycket av att dessa i möjligaste mån försökt undvika en offentlig diskussion.

Kejsaren är naken

Det är precis som i HC Andersens gamla saga om den nakne kejsaren: alla vet att byggnaden är ful, men ingen vågar säga det av rädsla att stämplas som dum och oinitierad av det självmedvetna arkitekturetablissemanget. Risken finns att kommunpolitikerna i Uppsala, som ännu har möjlighet att stoppa förslaget, går i samma fälla av rädsla att framstå som bakåtsträvare.

Det kan i sammanhanget vara värt att erinra sig hur sådana bostadsområden som är populära bland allmänheten – till exempel Alexander Wolodarskis St. Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm – så gott som alltid häcklas och förhånas av etablissemanget, till exempel i tidskriften arkitektur, medan prisvinnande märkesbyggnader sällan röner någon större uppskattning bland dem som tvingas leva och verka i och kring dem.

Det kan förstås vara frestande att dra paralleller mellan motståndet mot bygget i Botan och Slussendebatten i Stockholm. Universitetet och arkitekterna vill gärna se motståndarna som bakåtsträvande ”Nimbys” som motsätter sig all förändring och utveckling, på samma sätt som kultureliten på Södermalm gick man ur huset för att bevara den gamla trafikplatsen vid Södermalmstorg. Visst, det finns likheter: Slussen måste byggas om av tvingande praktiska skäl, och universitetet är i trängande behov av fler lokaler för sin administration.

Arkitekter i otakt med tidsandan

Slussen är emellertid långt ifrån den typ av känsliga kulturmiljö som den universitetet står i begrepp att skövla i Uppsala. Snarare skulle man kunna betrakta den klöverformade, fallfärdiga och otidsenliga trafikplatsen vid Södermalmstorg som en symbol över den skövling av Stockholms innerstad som bedrevs av ideologiskt drivna modernister från 1930-talet och framåt. En parallell mellan Slussendebatten och Botandebatten är emellertid att det i båda fallen saknas entusiastiska förespråkare för den estetiska utformningen av byggnationen. Till skillnad mot motståndarna mot nya Slussen motsätter sig emellertid inte proteströrelsen i botaniska trädgården byggandet som sådant, man vill bara att det nya huset ska passa in i kulturmiljön.

Det är helt uppenbart att universitetets beslutsfattare låtit sig tjusas av arkitektetablissemanget och tror att om de bara låter kunnigt yrkesfolk utforma huset så kommer de själva att stå fria från ansvar – man kommer att få en byggnad som ”ligger i takt med tiden” och kommande generationer kommer att visa tacksamhet, eller åtminstone förståelse. Vad man dock missat är att arkitektetablissemanget sedan flera årtionden går helt i otakt med tidsandan, istället för att vara dess uttolkare har man blivit dess vedersakare. Svensk arkitektur befinner sig på många sätt i ett vakuum som man antingen försöker fylla genom säkra kort eller genom att rusa än längre in i den Wingårdhska återvändsgränden.

I ett sådant läge är det viktigare än någonsin att beställaren tydligt formulerar vad den vill ha. Annars blir det som i förslaget på ny administrationsbyggnad i den botaniska trädgården.

2 kommentarer

  1. Jag vill rekommendera alla som är engagerade i frågan om UUs nya byggnad, och framförallt alla beslutsfattare i frågan, att ta en tur ut till Ultuna. Där kan med se och känna vad dagens tondöva arkitektur kan göra med ett universitetsområde. Ultuna var inte den kulturhistoriska miljö som UU nu vill bebygga, men det är ett väldigt tydligt och nära exampel på det du beskriver ovan. Här fanns kvaliteter som man inte brydde sig om utan brutalt förstörde.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.