Med anledning av kvällens final av Melodifestivalen skriver jag i Jönköpings-Posten om Antonio Gramscis teorier om kulturell hegemoni. Idag behöver den radikala vänstern nämligen ingen alternativ musikrörelse. Den långa marschen genom institutionerna har nått fram.

Gramsci på Mellon

Den italienske socialisten Antonio Gramsci menade i början av 1900-talet att makten i samhället utgick från vem som hade hegemoni över tänkandet. Därför skulle arbetarklassen aldrig kunna erövra makten så länge som borgerligheten behärskade de institutioner som formade människors världsbild: skolsystemet, universiteten, medierna och kultursektorn.

I stället för en ögonblicklig revolution förespråkade Gramsci en ”lång marsch genom institutionerna” – genom att göra karriär och etablera sig inom de hegemoniska sektorerna skulle socialisterna skaffa sig kontroll över människors världsbild och därmed möjliggöra politisk och social förändring.

Gramscis idéer plockades upp och populariserades av 60-talets radikala vänsterrörelse, bland annat av den västtyske studentledaren Rudi Dutschke, som var en tongivande gestalt inom tidens internationella studentrörelse. Dutschke besökte Sverige under våren 1968 och hyllades av de svenska radikalerna som en hjälte.

I Sverige sammanföll Gramscis idéer med den socialdemokratiska strategin att krama den radikala vänstern till döds. Från 70-talets början etablerades en rad nya institutioner inom det svenska kulturlivet, där den nya vänstern kunde ta plats. Den nya tv-kanalen TV2, som grundades 1969, har beskrivits som ”ett förstamajtåg från Gärdet som gått fel och hamnat i tv-huset”.

 På 70-talet betraktade sig den kulturella vänstern fortfarande som alternativ och i opposition mot det kommersiella nöjesetablissemanget och vad man upplevde som en borgerlig hegemoni i samhället. Exempelvis arrangerades mellan den 17 och 22 mars 1975 Alternativfestivalen i Hjorthagen i Stockholm, som en protest mot Eurovisionsschlagerfestivalen som arrangerades i Sverige samma år, sedan Abba året innan hade kammat hem segern i Brighton med Waterloo.

På Alternativfestivalen spelade bland andra Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Kebnekajse, men också internationella storheter som Peggy Seeger och Ewan McColl. Året efter släpptes dubbelalbumet Alternativ Festival på MNW. MNW var den alternativa musikrörelsens flaggskepp, möjliggjord via privata donationer och marknadsframgångar. Några år senare var det dags igen. 1982 arrangerade musikrörelsen Rock mot SAF i protest mot Stikkan Anderssons Gala mot löntagarfonder på Gröna lund.

 Idag känns det främmande att stora delar av nöjesetablissemanget skulle sluta upp bakom en borgerlig ståndpunkt. Däremot var det inte svårt för marginalföreteelsen Feministiskt Initiativ att uppbåda ett femtiotal artister till sin valskiva förra våren.

Förra helgen uppmanade Socialdemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vänsterpartiet och ABF via sina officiella kanaler allmänheten att rösta på ABF-anställde Behrang Miri (ni vet han som ville rensa bort Tintin från Kulturhuset i Stockholm) och Malena Ernman, av politiska skäl. De röstades dock ut av publiken, som kanske inte tilltalades av tanken på ett land där regeringspartiet talar om för medborgarna hur de ska rösta i musiktävlingar, sådant som förekommer i länder som Azerbajdzjan.

Idag behöver den radikala vänstern ingen alternativ musikrörelse. Den långa marschen genom institutionerna har nått fram. Idag präglas inte bara universiteten och journalistiken av den radikala vänsterns världsbild utan av den en gång så hatade Melodifestivalen, den kommersiella kulturens yttersta symbol.

Gramsci skulle ha varit belåten.