I förra veckan skrev jag i Norrbottens-Kuriren om den ökande misstron mot det offentliga Sverige och myndigheters förmåga att skydda och tillvarata enskilda medborgares intressen. Jag beskrev om små men påtagliga förändringar i människors beteendemönster: hur de som har råd allt oftare undviker offentliga miljöer som simhallar, allmänna badplatser och bibliotek, eftersom de vill undvika bråk och stök. Människor runt omkring mig börjar prata om att försöka hitta arbete utomlands, eftersom de inte längre tror att Sverige kommer att klara av de allt större utmaningarna. Medelklassen börjar teckna privata sjukvårdsförsäkringar eftersom de ser hur landstingen dignar under belastningen utan någon ljusning. Intresset för prepping, ökar lavinartat, det vill säga kunskapen om hur man klarar sig vid en katastrofsituation. Förtroendet för såväl den politiska ledningen som myndigheters förmåga att reda ut problemen rasar.

Någon dag efter att min text publicerades sände Uppdrag granskning sitt reportage om EU-medborgare från andra länder som ockuperar privat mark och fastigheter utan att polisen eller kronofogdemyndigheten lyfter ett finger för att köra bort dem. Äganderätten existerar inte längre i Sverige. Vi har uppnått det tillstånd som Svenska Dagbladets ledarsida vid något tillfälle beskrev som ”nattvandrarstaten”, det vill säga ett samhälle där statsmakten lägger sig i alla aspekter av människors liv förutom sin ursprungliga uppgift att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet, det lämnar man åt medborgarna själva.

Vi har de senaste åren kunnat läsa om hur människor på landsbygden lämnats åt sitt öde sedan de utsatts för stöldligor från andra EU-länder som satt i system att stjäla fordon och jordbruksmaskiner. När svenska myndigheter vid upprepade tillfällen valt att se mellan fingrarna har människor till slut valt att ta saken i egna händer. Medborgargarden har bildats och folkrättegångar har hållits. När sedan de ansvariga för denna privata rättskipning ställts inför rätta men inte de ursprungliga förövarna har rättsmedvetandet i det drabbade lokalsamhället fått sig en ordentlig törn.

Men det är inte bara i glesbygd där det är långt mellan polisstationerna som misstroendet mellan medborgare och rättsstat undergrävs. I storstädernas förorter eskalerar gängvåld och kriminalitet och polisen talar om utanförskapsområden där de kriminella gängen helt tagit över.

Statsmaktens legitimitet och dess rätt att beskatta och omfördela medborgarnas pengar vilar ytterst på dess utfästelse att sörja för medborgarnas yttre och inre säkerhet, för upprätthållandet av lag och ordning och säkerställandet av grundläggande rättigheter som äganderätten. Att staten ibland misslyckas med detta är begripligt, men när det blir allt tydligare hur myndigheterna inte ens försöker riskerar detta samhällskontrakt att så småningom att spela ut sin roll. Det är ett farligt spel våra politiker och rättsvårdande myndigheter spelar, och allt fler medborgare som vägrar spela med.