Äntligen fick den fejsbookande och twittrande klassen någonting att enas kring i sin indignation. Samtidigt som ödesfrågorna hopar sig och de politiska makthavarna tycks ha drabbats av total handlingsförlamning, har samhällsdebatten blivit så trång av alla elefanter i rummet att det blivit svårt att andas. Det är svårt att yttra sig om nästan någonting aktuellt utan att tangera någon av de kontroversiella frågorna. Vilken lättnad då när det äntligen serveras någonting ofarligt att kanalisera all sin uppdämda frustration mot. Ofarligt för de indignerade debattörerna alltså.

Derbyt mellan Hammarby och AIK i söndags omgärdades av en del stök. Det brändes bengaliska eldar på läktaren, det skedde sammanstötningar mellan bråkmakare och polis i tunnelbanan och i samband med den otäcka kollisionen i slutet av matchen då Hammarbys spelare Erik Israelsson blev liggande medvetslös, skanderade delar av min egen klack synnerligen olämpliga och orimliga ramsor. Glädjande nog till övriga klackens protester och ogillande.

Dagen efter började de dyka upp. De indignerade reaktionerna i sociala medier. Någon hade åkt tunnelbana tillsammans med högljudda supportrar som skrikit hora och dunkat nävarna i tunnelbanevagnens tak. Hon blev rädd. Slutsatsen var den gamla vanliga: det var fel på män, åtminstone i grupp. Inlägget spreds som en löpeld i sociala medier, och kommentarsfälten fylldes av indignation från människor som äntligen hittat en gemensam måltavla, bortom de gängse skyttegravarna.

Svenska Dagbladets ledarsida gick ett steg längre. Där gick man till storms inte bara mot bråkstakarna som skadar poliser och sätter skräck i vanligt folk. Nej, man gick till storms mot hela supporterkulturen. Alla fotbollsfans är tydligen medskyldiga. För säkerhets skull sattes ”kulturen” inom citationstecken, som för att visa att detta verkligen inte är fråga om någon kultur. Det är sorgligt att se hur en ledarsida som annars brukar förfäkta rättsstatens grundläggande principer som likhet inför lagen och individuellt ansvar plötsligt hemfaller till att förfäkta kollektivt ansvar och bestraffning så snart det rör sig om en grupp som det anses legitimt i samhällsdebatten att ge sig på. Få är beredda att försvara fotbollspubliken.

Som mångårig fotbollssupporter har det varit fascinerande att följa hur omgivningens indignation över bråk och stök kring fotbollsmatcher har tilltagit i takt med att bråket och stöket i själva verket har avtagit. Dagens situation kan inte jämföras med den som rådde i slutet av nittiotalet. För den vanliga fotbollspubliken har det blivit avsevärt mycket tryggare under det senaste decenniet. Visst förekommer fortfarande otrevligheter, och ibland drabbas tredje person, till exempel av könsord och grobianbeteende i tunnelbanan, men utvecklingen har på det hela taget rört sig åt rätt håll, och det är i mångt och mycket just den förkättrade supporterkulturens förtjänst.

Ett påstående som förekommit frekvent i de indignerades kommentarsfält de senaste dagarna har varit att samhället på något sätt skulle visa acceptans för supporterkulturens avarter. Mot detta skulle kunna invändas att just de reaktioner som nu svämmar över i sociala medier är ett bevis på att beteendet inte accepteras. Inte heller från det offentliga accepteras beteendet. Polisen sätter in betydande resurser för att motverka avarterna, tyvärr inte alltid på effektivast möjliga vis och i förekommande fall rent kontraproduktiva åtgärder som snarare eskalerat våldet än minskat det.

Till de Facebookommentatorer av det mer blodtörstiga slaget som ropat på att polisen bör gå in urskillningslöst och banka vett i fotbollspubliken kan jag lugnande meddela att detta redan förekommer. Dessvärre oftast utan den avsedda effekten. När Sportbladet häromåret gjorde en enkät bland fotbollspublik om vad de var mest oroliga för när de gick på fotboll hamnade polisen högre upp än huliganismen. Dessvärre togs enkäten bort från tidningens hemsida när den började användas som underlag i argumentation.

Det finns goda och dåliga exempel på hur problemen hanterats i andra länder. I Storbritannien har många av de repressiva åtgärder som förespråkats av ledarsidor och indignerade Facebooktyckare vidtagits utan avsett resultat. Det är visserligen lugnare på Premier Leaguematcherna nu än på åttiotalet, men det beror på att de skyhöga biljettpriserna tvingat bort den vanliga publiken. I Sverige skulle en sådan lösning inte fungera eftersom det inte finns någon motsvarighet till den enorma och köpstarka premier leaguepubliken. Vad gäller problemen med bråk och stök i England så har det bara flyttat ned till de lägre divisionerna. I Tyskland har man lyckats stävja problemen utan att ta bort vare sig ståplatsläktarna eller införa stenhård repression. Där lever och frodas supporterkulturen medan avarterna har minskat betydligt.

Vad gäller våld och kriminalitet runt fotbollsmatcher bör det hanteras som våld och kriminalitet hanteras i samhället i övrigt, eller åtminstone bör hanteras: brottslingarna fångas in och lagförs, medan oskyldiga skyddas. Självklart skall inte våld och kriminalitet accepteras, inte heller hot och hotfullt beteende. Precis som att människor skall känna sig trygga när de går till biblioteket eller till simhallen skall de kunna färdas i kollektivtrafiken utan fruktan.

En betydande skillnad i omgivningens reaktioner är dock att medan fördömandet av fotbollspublikens grobianer varit unisont, har grobianerna som bemäktigat sig biblioteken mötts med förståelse och kommentarer om att ”tysthetsnormen” är ”exkluderande”.

De svepande utfallen mot fotbollspubliken som helhet gör dock ingen skillnad mellan offer och förövare och bidrar snarare till ett ”vi och dom”-tänkande som knappast kommer att göra den övriga fotbollspubliken mer benägen att ta strid mot grobianbeteendet.

Men det är klart, det är skönt att äntligen hitta en grupp som det är helt ofarligt att demonisera och raljera över, som ingen kommer att ta i försvar hur hårdföra och kontraproduktiva åtgärder som man än föreslår.

Medan orosmolnen tornar upp sig i omvärlden, välfärdssystemen brakar samman, egendomsrätten upphävs genom att myndigheter meddelat att det numera är fritt fram att ta annans mark och egendom i anspråk, när bibliotek och simhallar blivit tillhåll utan att ansvariga myndigheter reagerar, då kan vi enas en kort stund i våra datorskärmars gemytliga sken om det förfärliga i att det finns drägg därute som skriker könsord och dunkar knytnävarna i taket på tunnelbanevagnar.