I Det svenska folklynnet skrev Gustav Sundbärg 1911:” Allt som ligger nära, ser svensken oredligt och dunkelt och betraktar det med viss misstro. Allt aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran. Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.”

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Så löd, ordagrant, formuleringen på den bild Ingrid Lomfors, chef för myndigheten Forum för levande historia, förevisade under regeringen Löfvens besynnerliga propagandajippo på Münchenbryggeriet i måndags. Den bisarra formuleringen fick spridning och väckte stor upprördhet i sociala medier. De traditionella medierna, som brukar kalla det för ”twitterstorm” så snart tio personer är upprörda på internet, förteg dock påpassligt nog denna vrede. Ilskan var dock tillräckligt stor för att den opinionsbildande myndighetschefen skulle se sig nödgad att gå ut med en pudel på organisationens egen hemsida dagen efter.

I det pudlande blogginlägget hävdar Lomfors att hon inte menat det hon påstod på sin powerpointbild, men också att formuleringen ”ryckts ur sitt sammanhang” och fortsätter med att ta tillbaka påståendet helt: ” “Självklart finns det en svensk kultur. Jag skriver just nu på det språk som är svenska och en del av denna kultur. En kultur som jag värdesätter och uppskattar högt, den är en del av mig och jag av den”

Men om man läser den faktiska texten och även lyssnar på vad hon de facto sade under dragningen blir bilden en annan: ” Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta. Vi har alltid stått under influenser utifrån”, sade hon.

För de som försvarat Lomfors är nyckelorden här ”enhetlig”, ”inhemsk” och ”urminnes tider”. Visst kan man med lite god vilja att det inte finns någon svensk kultur som är ”enhetlig” såtillvida att alla som tillhör den inte förhåller sig till den på ett homogent sätt. Men betyder det verkligen att surströmming inte är en del av en inhemsk svensk kultur, bara för att alla som tillhör den kulturen inte äter surströmming? Påståendet gäller i så fall alla kulturer på vår jord, eftersom det enligt denna definition inte finns någon annan enhetlig kultur heller. Den enhetliga svenska kulturen har burits av det svenska språket, av sedvänjor och under långa tider av en gemensam religion. Faktum är att få stater i Europa under så lång och sammanhängande tid har haft en så homogen befolkning i kulturell bemärkelse. Det betyder givetvis inte att denna kultur har varit statisk över tid eller att regionala avvikelser inte har förekommit, eller att vissa landsändars befolkning över huvud taget inte känt samhörighet med centralmakten i Stockholm. Men det är återigen något som kännetecknar alla kulturer.

Hur är det då med inhemsk? Kan den svenska kulturen betraktas som inhemsk? Ja, självklart kan den det. Den svensk kulturen har utvecklats över lång tid företrädesvis av människor boende i landet. Vissa har invandrat hit och blivit en del av den svenska kulturen, men de allra flesta som har format och fört vidare den svenska kulturen genom århundradena har fötts, levt och dött här. Det geografiska området har givetvis skiftat över historien, från Sveariket runt Mälaren i historiens gryning via stormakten runt Östersjön till gränser vi är vana vid idag. Men den svenska kulturens utbredning har inte heller sammanfallit med den svenska statens gränser. Under långa tider har människor tillhörande andra kulturer, samer och finnar, tyskar och holländare, verkat inom Svea rikes gränser. Det finns också svenskar som inte är svenska medborgare och lever i områden utanför rikets gränser. Finlandssvenskar, Ålänningar och Estlandssvenskar är de tydligaste exemplen, som också visar att den enhetliga, inhemska svenska kulturen har många hundra år på nacken.

”Sedan urminnes tider” är förvisso ett relativt begrepp, men den enhetliga inhemska kulturens anor kan räknas åtminstone tusen år tillbaka i tiden. På 1100-talet började dialekterna som talades i Sverige respektive Danmark att skilja sig från varandra så att två olika språk kunde bli urskiljbara. Redan på 1200-talet befolkades den numera estniska ön Odensholm av svenskar, som talade svenska och uppfattade sig som en del av en enhetlig, inhemsk svensk kultur. Odensholmarna betraktar sig alltjämt som svenskar, utan att var vare sig medborgare eller bosatta inom landets gränser.

När Lomfors hävdar att det inte finns en enhetlig, inhemsk kultur sedan urminnes tider har hon således fel i sak, under förutsättning att man inte tolkar begreppen enhetlig och inhemsk på mest rigida sätt: det vill säga att kulturen skulle vara fullständigt homogen ända ned till individnivå och utvecklats helt utan influenser utifrån. Men om det var detta senare som hon polemiserade mot, infinner sig frågan varför? Inte ens de mest inskränkta och chauvinistiska nationalister förfäktar ståndpunkten att den svenska kulturen skulle ha varit statisk och oföränderlig sedan skapelsen och stått helt opåverkat av utländska influenser. Jag undrar om det finns någon i hela landet som argumenterar på det viset.

Så vad är det då som Lomfors polemiserar mot och varför var hon överhuvudtaget där. Föreställningen om en statisk kultur av det slag Lomfors beskriver i sitt pudlande inlägg är en halmgubbe som skapats i syfte att misskreditera dem som inte sluter upp bakom en allmän kulturrelativism. Medan den påstådda föreställningen om en statisk kultur lyser med sin frånvaro tycks däremot föreställningen att det i själva verket inte finns någon inhemsk svensk kultur vara utbredd i landets politiska toppskick. Fredrik Reinfeldt förfäktade ståndpunkten vid ett besök i Södertälje 2006 där han parafraserade Tegnér genom att säga att ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Mona Sahlin var inne på samma linje i en intervju i tidskriften Euroturk 2002 där hon sade: ” Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”

När statsminister Löfven låter en lojal myndighetschef basunera ut detta budskap på en opinionsbildarkonferens på Münchenbryggeriet upprätthåller han således en tradition inom det politiska ledarskapet som varit rådande under hela 2000-talet. Förnekandet av en inhemsk svensk kultur. Den självutplånande svenska hållningen kan emellertid spåras ännu längre tillbaka i tiden. I stridsskriften Om svenskarnes lynne från 1897 skriver Verner von Heidenstam:

”Svenskarnes höga upplysning är icke offentlig, utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Hvem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det, som man i själfva verket tänker. Allting blir lika bra och lika dåligt, och blott det utländska har rang. ”

Denna självutplånande inställning blir dock rent kontraproduktiv i sammanhang där integration skall diskuteras. Om ingen inhemsk svensk kultur finnes, vad är det då de som anländer hit är tänkta att integreras i? Som den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali formulerade det på sin blogg:

”Det är ett enormt svek mot de som har en enorm resa framför sig till att förstå och anpassa sig för att fungera i Sverige. Att föröva dem både karta och kompass genom att förneka det unikt svenska, det hämmar genuin integration där invandraren inte lever utanför och under svensken utan som jämlik.”