Arkitekter som älskar det andra hatar

Har ni tänkt på en sak: det där argumentet som arkitekter och deras hejdukar använder för att motivera sin vilja att pressa in brutalistiska sextiotalspastischer i traditionell stadsbebyggelse, ni vet det där argumentet om att ”kontraster” och att ”gammalt skall möta nytt” och att ”bryta stilar mot varandra”, det tycks bara gälla åt ena hållet.

Att bygga en fyrkantig låda bland vackert formgivna traditionella hus är det finaste man kan göra enligt den svenska arkitektkåren. Skräckförslaget till Nobelcenter på Blasieholmen är bara ett av många exempel. Den strandade finlandsfärjan som Akademiska hus låter uppföra precis bredvid Uppsala slott är ett annat. Går man in på hemsidan till arkitektbyrån 3XN, som ritat plåtlådan i Botaniska trädgården i Uppsala, ser man att de satt det i system: kantiga plåtlådor som fördärvar vackra, traditionella stadsmiljöer

Arkitekturen skall köra över och tränga undan den befintliga bebyggelsen, tycks arkitekterna mena. Men bara om det är traditionell arkitektur av det slag som dagens arkitektelit hatar mer än någonting annat. Är den befintliga bebyggelsen däremot från det centralplanerade 1960-tal som dagens arkitektkår (men få andra) tycks betrakta som en förlorad guldålder, då skall nybyggnationerna plötsligt harmonisera med de befintliga husen.

Det handlar alltså inte om en vilja att ”blanda gammalt och nytt” eller att ”bryta stilar mot varandra”, det handlar om att den klick som dominerar utformningen av våra stadsmiljöer avskyr den traditionella arkitektur som det absoluta flertalet av oss som skall leva och verka i städerna uppskattar. Det finns gott om underlag för att belägga detta, både från Sverige och utomlands.

Det häpnadsväckande är egentligen inte att ideologiskt drivna arkitekter tar tillfället i akt att genomdriva sin agenda. Det häpnadsväckande är att de får möjlighet att göra detta. Att kommunpolitiker stjärnögda går på de helt uppenbart falska argumenten.

Uppsala har blivit något av ett skräckkabinett när det kommer till vederstyggliga nybyggnationer. När jag bodde i sextiotalsmardrömmen Sivia torg, precis invid stationen i Uppsala, brukade jag skämta om att det var en fördel att bo i det fulaste huset i stadsdelen eftersom jag slapp se det när jag tittade ut genom fönstret.

De orden skulle jag komma att få äta upp. Först byggde man den outsägligt trista plåtlådan Uppsala Konsert och Kongress som skulle ”sätta Uppsala på kartan”. Att nästan identiska byggnader uppförs lite varstans (som det nya stationshuset på Vasagatan i Stockholm, eller Swedbanks nya huvudkontor i Sundbyberg) förtog inte denna övertygelse.

Nu har man byggt en ny stadsdel längs järnvägsspåren, en stadsdel som får Sivia torg att plötsligt framstå i ett förklarat skimmer. Faktum är att nybyggnationerna längs stationsgatan i Uppsala kanske är den sammantaget fulaste bebyggelse som uppförts i Sverige på senare år, möjligen med Domkyrkoforum i Lund som lysande undantag. Men så vann också Domkyrkoforum det prestigefyllda Kasper Salinpriset 2012, i enlighet med Sveriges Arketekters informella motto ”Vi älskar det ni hatar”.

Som exempel på den nya arkitekturens totalitära anspråk är dock den nya stadsdelen i Uppsala illustrativ: tidigare möttes man vid ankomsten till Uppsala av den ståtliga anblicken av en rad sobra tjugotalsklassicistiska hus i stadsdelen Fålhagen, i den typiska Uppsalastil som utvecklades av Gunnar Leche och som älskas av Uppsalaborna. Denna stadsdel är nu definitivt dold bakom en järnridå av glas och stål. Den konkreta innebörden av ambitionen att ”blanda gammalt och nytt”.

När nu förslagen inkommit till den arkitekturtävling som utlysts för utbyggnaden av Uppsalas stadshus lyser emellertid denna ambition med sin frånvaro. Uppsalas stadshus är nämligen en fyrkantig låda från sextiotalet. Således syftar alla förslagen till att harmonisera med den befintliga byggnaden. Eftersom arkitekter gillar lådor från sextiotalet.

Tänk om man på motsvarande vis hade ritat de nya bostadshusen längs stationsgatan på ett sätt som harmoniserade med de tjugotalsklassicistiska husen intill?

Det är hög tid att sluta lyssna på dem som medvetet vill fördärva våra städer.

7 kommentarer

  1. Att partipolitiker hjälper byggmaffian att hålla igång hjulen…bankerna och börsen är ju inte alls konstigt. Det finns inte en enda partipolitiker idag som inte säger ”ökad tillväxt” minst en gång per dag. Det är det enda som gäller. För att öka tillväxten så bryr de sig inte ett spån om att de låter byggbolagen rasera vårt kulturarv. Så de egentliga skurkarna är våra så kallade folkvalda. Vi betalar deras löner…medan de söker nya karriärmöjligheter för sig själva. Samtidigt förstör de våra levnadsmiljöer.

    VArje gång jag passerar den groteska stålkonstruktionen som förstör vyn över Stadshuset så tänker jag på Bröderna Lejonhjärta och Törnrosdalen. Byggnaden är uppblåst av maktfullkomlighet och skriker ut till alla: Flytta på er små puttifnaskar…för nu är det JAG som bestämmer”

    Hur kunde det gå så här illa – så fort? Alla som använder sin egen hjärna att tänka med bör sluta att göda den klättrardemokrati som vi nu lever i. Det är en rutten lök. Vi måste snarast hjälpas åt att bygga ett nytt verkligt demokratisystem!

  2. Fint skrivet.

    Salig Ehrenmark skrev redan på 70-talet någongång att han lätt skulle kunna bli politiker på kommunnivå: det var bara att riva hus.

  3. Hej, kan inte mer än hålla med. Tyvärr är det samhällsmedborgarna som får betala priset för kortsiktig lönsamhet nu då det är bråttom och vi ska bygga, bygga pga. bostadsbrist osv. Det finns ingen som ifrågasätter varför alla ska bo i absoluta centrum, det finns folk som önskar bo närmare naturen, gärna i lägre tätare stadsmiljö eller helt på landet, men det är idag omöjligt då allt ska ligga i absoluta centrum där det av naturliga skäl redan finns bebyggelse. En bebyggelse som nu måste rivas för att vi ska bygga högre så att företag och välbesuttna ska kunna bo i absolut centrum. Bebyggelse ”offras” är ofta av god kvalitet, stor arkitektonisk omsorg och som därtill har kulturhistoriskt värde och uppskattas av medborgarna för sin skönhet och sin förankring bakåt, mot historien. Snart kommer Stockholm och andra svenska städer- i alla fall de större städerna allt mer likna de anonyma, ”generiska” städer vi ser överallt i världen som inte lämnar något avtryck på något sätt – har själv bott i t.ex. Melbourne som är helt förstört i centrum och inte alls omtyckt pga. de höga husen, att solen aldrig når ner till gatorna. Melbourne borna älskar däremot de äldre stadsdelarna som Fitzroy, Carlton mm vilka bubblar av liv – där finns en täthet och variation som det ”moderna” och centrala Melbourne saknar. Med sorg kan jag konstatera att Stockholm – där jag själv bor – i sin iver att vara modern offrar sina unika kvalitéer och snart kommer Stockholm att vara lika trist som många andra storstäder, vilka en gång i tiden var vackra men där pressen från marknaden, byggentreprenör som söker snabba vinster och nervösa politiker tror att en stads framgång beror på höjden av byggnaderna… Usch, stoppa detta vansinne.

    Ledsen arkitekt,
    Christina Bodin Danielsson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.