Caol Ila

Jag gjorde en ny angenäm bekantskap igår kväll. Hon hette Caol Ila , sensuellt rökig och om möjligt ännu stickigare än sin strävare syssling Laphroaig . Stickigheten mildras dock av en rundare, sötare ton närmast att beskriva som honungslik.

Överst i Islayriket tronar ännu i min värld dess drottninglika monark Lagavulin, en 16-årig skönhet. Caol Ila var dock en behaglig ny bekantskap som enligt den vedertagna principen att ”omväxling förnöjer” förmodligen inte kommer att vänta länge på sin entré i spritskåpet här hemma.

Lämplig musik för stimulerande av whiskytörsten:

* Irländska nationalhelgonet Christy Moore’s skiva ”Smoke and strong whiskey” (även om irländsk whiskey påtagligt saknar den skotska rökigheten – kanske är det därför herr Moore valt att kalla sin skiva Smoke AND strong whiskey…)

* Skotsk-kanadensiska folkpunkarna The real McKenzies har gjort en hyllningslåt till livselixiret som heter kort och gott ”Whisky, scotch whisky”.

* Engelsk-irländska folkrockarna från 1980-talet, The Pogues med tandlöse Shane MacGowan i spetsen har gjort ett flertal hymner till whiskeydrickandets ära. Mest slagkraftig är nog ”Streams of whiskey” från första skivan ”Red roses for me.”

I am going, I am going
Any which way the wind may be blowing
I am going, I am going
Where streams of whiskey are flowing

– Shane MacGowan

3 kommentarer

  1. Då även jag är erkänt svag för alkohol anser jag mig vara i mitt fulla mandat att utöka listan över musiktips med följande slagdängor:

    ”A bad liver and a broken heart” av och med Tom Waits. En monumental bikt från hans blöta sjuttiotal med den rätta romantiska approachen, från albumet ”Small Change” -76.

    ”Show me the way to the next whisky bar” David Bowies singles collection (finns även i version med förhatliga the Doors, rekomenderas icke).

    ”Rött vin och whiskey” En nykter Ulf Lundell blandar hänsynslöst på senaste plattan ”Lazarus”. Själv föredrar jag min whiskey i sällskap med öl, alternativt espresso. Svart, vad annars?

  2. Björn: Tack för tipsen. Jag håller med dig om att hr Lundells blandning känns aningen besynnerlig. Jag föredrar nog personligen att låta whiskeyn stå på egna ben, dock gärna efter kaffet.

Lämna ett svar till Björn Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.