ÄLSKOGSVISA

Lysander du är mig en spjuver;

som kalven får tröst vid sitt juver

så söker du ständigt din tröst

vid svällande, snövita bröst.

När flickan hon tar dig i famnen och ger dig

sin längtan, sin eld och sin skälvande kropp

då är du en faun som bredvilligt villigt förser dig

men överger henne när solen går opp.

Små knoppar slår ut när det våras.

Du sjunger om kärlek som såras,

men sårar mest gör du nog själv,

i vårflodens skummande älv.

Du viger ditt liv åt de små herdestunder

du får men åt nymfen blir ingenting kvar,

för du hastar framåt i älskogens lunder.

Dryaderna ropar men Ekot ger svar.

Lysander du är mig en gåta.

Så skön du får skökor att gråta.

Så skön men så irrationell,

i stjärnfallens skimrande kväll.

Du söker det sköna men sen när du får det

så är det helt plötsligt som inte det dög.

Ett guldmynt är vackert för den som åtrår det,

men likgiltigt för den som samlat på hög.

Lysander säg, när ska du lära?

Är isen får tunn för att bära

så skrinnar du framåt ändå.

På vatten kan halvgudar gå.

– Lars Anders Johansson