I går mottog jag Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism hos den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala, vid föreningens årliga högtidssammankomst, midvinterblotet.
Motiveringen lyder:
”För att mer än någon annan ha verkat för att återinföra frågor om kultur och bildning i den borgerliga idédebatten.”
Här är mitt tal vid utdelningen av stipendiet:
Herr ordförande, heimdaliter, mina damer och herrar.
Måste kulturen vara vänster? Den frågan ställde författaren Bengt Ohlsson i en stort uppslagen artikel på Dagens Nyheters kultursidor den 5 januari 2012. Det rungande svaret från den svenska kulturoffentligheten blev JA!. Genom att ifrågasätta åsiktslikriktningen i svenskt kulturliv hade Bengt Ohlsson gjort sig impopulär. ”Bengt Ohlsson ska inte bara lämna vänstern, han ska lämna kulturen” dundrade en känd dokumentärfilmare på Twitter. Bengt Ohlsson hade kommit ut som en ”marionett åt Reinfeldtregimen” påstod Arbetarbladets kulturredaktör Bodil Juggas.
Samma morgon publicerade vänstertidskriften ETC en krönika av Maria-Pia Boëthius, som egentligen handlade om Slussendebatten, men som i en bisats också konstaterade att högern höll på att ta över det svenska kulturlivet. Närmare bestämt rörde det sig om ”högerintellektuella från Axess och Timbro” som Boëthius liknade vid nazistiska kollaboratörer under andra världskriget. Vid denna tid var det bara jag på Timbro, och en tidigare Gunnar Heckscherstipendiat, Johan Lundberg, på Axess, som med någon regelbundenhet deltog i kulturdebatten. Detta var alltså enligt vänstern att likna vid att sälja ut sitt land till nazistiska ockupanter. Det var för övrigt samma år som Aftonbladets ledarsida buntade ihop Axess och Timbro med den norske terroristen Anders Behring Breivik.
Den som följer den svenska kulturdebatten får lätt intrycket att åsiktslikriktningen och vänsterdominansen varat sedan tidernas begynnelse. I själva verket har vänsterdominansen endast några årtionden på nacken. Så sent som i början av 1970-talet ansåg vänstern att kulturlivet i Sverige var en del av en borgerlig hegemoni. Att detta förändrades var resultatet av en medveten strävan.
Att denna strävan, den långa marschen genom institutionerna, varit så framgångsrik beror på att man mötte ytterst litet motstånd. Efter den stora kulturpolitiska reformen 1974 gav de borgerliga i princip upp försöken att stoppa politiseringen av kulturlivet. Varför kan man spekulera i. En tänkbar förklaring är att det fanns mer akuta politiska frågor att ta tag i vid en tidpunkt då Socialdemokraterna ville socialisera näringslivet genom löntagarfonder. En annan tänkbar förklaring är det resonemangsäktenskap som den marknadsliberala högern ingick med den kulturströmning som brukar kallas för postmodernism. Vänsterns radikala modernism skulle mötas med subjektivism. Inget var mer sant än något annat.
När jag gav mig in i den kulturpolitiska debatten för ett och ett halvt årtionde sedan var förståelsen för kultur- och bildningsfrågorna inom borgerligheten betydligt mindre än vad den är i dag. Skall man hårdra det fanns i princip bara två kulturpolitiska ståndpunkter inom borgerligheten. Den ena vad en vulgär variant av den marknadsliberala positionen där kultur skulle betraktas som vilken vara som helst och inte mätas utifrån några andra måttstockar än marknadens. Den andra ståndpunkten, som omfattades av både socialliberaler och konservativa, gick ut på att markera avstånd mot de vulgära marknadsliberalerna genom att pumpa in så mycket pengar som möjligt i det kulturpolitiska system som socialdemokraterna byggt som ett propagandamaskineri åt sig själva.
I dag ser det betydligt bättre ut. Marknadsliberalerna har tagit till sig att det finns fler värden än de ekonomiska och konservativa har tagit till sig att frågan om kulturens finansiering har en avgörande betydelse för maktförhållandena på kulturområdet.
Under alliansåren betraktades man rentav som suspekt om man försökte lyfta kultur- och bildningsfrågorna inom borgerligheten. När jag precis inlett mitt kulturpolitiska projekt på Timbro hörde en tongivande politiker av sig till min arbetsgivare med uppmaningen att lägga ned kulturprojektet eftersom ”det inte skulle hjälpa partiet att vinna några val”. Som tur var lyssnade inte min dåvarande chef på den typen av uppmaningar.
Mitt intryck är regeringens beslut att lägga ned de svenska kultur- och forskningsinstituten i Rom, Aten, Istanbul och Alexandria innebar en vändpunkt för borgerligheten. För första gången på mycket länge engagerade sig en bred borgerlighet i en kulturpolitisk fråga som inte primärt handlade om finansiering (instituten utgör en mycket modest budgetpost). Den bildningsvurmande borgerlighetens protester ledde till att regeringen backade och instituten finns kvar än i dag. Sedan dess har en allt röststarkare borgerlighet engagerat sig i flera kulturpolitiska debatter, om bibliotek, om museernas roll, om public services framtid och om identitetspolitik.
Kulturpolitiska frågor står i dag högt upp på den politiska dagordningen, vilket jag förutsåg redan 2011. Förståelse för kulturens betydelse och den humanistiska bildningen har historiskt varit en central del i borgerlighetens identitet. På så sätt kanske man kan säga att delar av borgerligheten börjat hitta hem.
Jag är mycket glad och tacksam över att ha förärats Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism, inte minst för att jag därmed inrättar mig i raden av föregångare varav åtskilliga gjort storartade insatser för friheten och konservatismen, både före och efter att de fick utmärkelsen.
Särskilt glad är jag för att mitt arbete med kultur och bildningsfrågor uppmärksammas. I en tid då samhällsdebatten präglas av frågor som rör migration, integration och kriminalitet är det lätt att andra långsiktiga och grundläggande frågeställningar hamnar i skymundan. Stort tack.