Det är intressant att notera hur media numera sätter likhetstecken mellan ”svensk” och ”svensk medborgare”. Det är till exempel påfallande hur många ”svenskar” som antas vara involverade i internationell terrorism till exempel.
Genom att beröva begreppet ”svensk” all annan innebörd än ”innehavare av svenskt medborgarskap” underkänner vi den svenska etniciteten, det vill säga vi hävdar att det inte finns något svenskt folk, bara en grupp människor som hålls samman juridiskt.
Med detta sätt att resonera borde inte heller några samer existera, eller romer, eller några andra etniska grupper inom rikets gränser. Har de svenskt medborgarskap borde de också vara ”svenskar” – så långt går emellertid inte medierna och proffstyckarna i sin semantiska illusionskonst. Alla andra etniciteter erkänns, utom den svenska.
Kurder och aboriginer, maorier, indianer och inuiter, inga av dessa etniciteter borde finnas emedan dess medlemmar innehar medborgarskap i en eller annan juridisk stat. Det är ju tydligen bara medborgarskapet som räknas.
Invandrade grupper belönas i argumentationen med dubbel etnicitet, man berömmer dem för deras egna kulturer och traditioner, men när någon kontrasterar dessa mot svenska skick och bruk får han eller hon i ansiktet att ”de är lika svenska som du” – med motiveringen att de innehar svenskt medborgarskap.
Anhängarna av uppfattningen att det bara är medborgarskapet som avgör etniciteten brukar ofta framhålla den amerikanska, statsburna, patriotismen som exempel, utan att tänka på att i USA är de olika folkgrupperna tydligare i sin uppdelning efter etnicitet än någon annanstans i västvärlden.
Anhängarna av uppfattningen brukar också låta påskina att inga människor ursprungligen kommit från Sverige utan att vi alla är invandrade. Naturligtvis, men menar de då att romer, samer, kurder, tyskar, fransmän etc. varit etniskt homogena sedan tidernas begynnelse?
Att hävda att det bara är innehavet av ett svenskt medborgarskap som gör en person till svensk är att underkänna ett helt folk, som organiskt vuxit fram under århundraden, med små tillskott utifrån nu och då genom historien, tillskott som bidragit till förändringar men på det hela taget assimilerats i den övriga befolkningen.
Jag är trött på att tillhöra ett folk som förnekar inte bara sitt kulturarv och sin historia utan i själva verket sin egen existens! Det finns svenskar, likväl som det finns kurder, romer, samer, norrmän, finnar, engelsmän och så vidare. Alla dessa folkslag och nationaliteter har utvecklats över tid och de utvecklas fortfarande, i ett dynamiskt samspel med andra folk och nationer.
Att värna om de så kallade minoritetsfolkens särart samtidigt som man argumenterar för ickeexistensen av övriga etniska grupper (läs de som skapat stater) är inte bara paradoxalt och intellektuellt ohederligt, det kan också leda till katastrofala konsekvenser. Se bara på hur det gick i det forna Jugoslavien sedan kommunistregimen under fyrtio år sökt utplåna skillnaderna mellan de olika nationaliteterna.
Har du sysslat med släktforskning? Är din släkt klarlagt?
Hannele: Kommentaren som givit uttrycket ”Off topic” ett ansikte.
Ibland känns det nästan ”fult” att säga att man är STOLT över att vara SVENSK! Man kan undra VARFÖR det har utvecklats på det viset!?
Trolda – SVENSK, och därför STOLT!
Attans vad du är klok – rena svärmorsdrömmen!
Jag kan bara hålla med dig.
Ja Du. Det är ett så tabubelagt ämne, men jag kan relatera till det Du skriver. Och undrar varför det ska vara så tabubelagt. Jag är stolt över mitt kulturarv och är svensk. Men min kusin som är adopterad från Korea känns lika svensk, emotionellt och kulturellt. Även min bonusdotter, som också är adopterad. Ändå vill man inte att de ska förneka sitt etniska kulturarv, man vill att de ska ha rättighet att känna behörighet till det land som de biologiskt ursprungar från. Det är ok, det är av vikt. Men jag har lika stor rätt att vara stolt över mitt svenska arv. Jag bodde 5 år i Malaysia, ett land som pyr under ytan, ett mångkulturellt land där det sänds ”propagandafilmer” (enligt min mening) där Malayer, Kineser och Indier sjunger sånger tillsammans om att de är ”ett folk”. Vilket de är, för alla är Malaysier (Orang asli, ursprungsbefolkningen är inte med i sammanhanget) Men ofta när man kom i enrum med bara kineser, eller indier, eller malayer, var det så viktigt för dem att framhålla sin etnicitet och skillnaden mellan dem och de andra Malaysierna. Jag älskar alla folkslag och tycker det är självklart att vi har samma mänskliga värde. Men jag vill också kunna vara stolt över mitt svenska arv, liksom man är i andra länder.
cleo: Väl talat! Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
Lars Anders. Det finns många dimensioner i den svenska identiteten, såväl etniskt som kulturellt. Huvudsaken anser jag är att en svensk medborgare förbinder sig med de värderingar, som ligger till grund för vår lag. Denna värdegrund genomsyrar våra sociala koder – och vår kultur är såpass fri som den är, på grund av att samhället vilar på ideal om alla medborgares jämlika frid och frihet.
Det rent etniska, alltså det genetiska, anser jag inte vara så viktigt som att bejaka alla medborgares lika rätt till frid och frihet samt bejaka att vi behöver en folkgemenskap.
Jag kallar mig kulturnationalist, men det är kring min värdegrund modern sefiroth som jag vill samla folkgemenskap, inte kring olika trasor av kristna paradigm och bondearv.
Två blonda i dagens Sverige känner mindre gemenskap genom sitt hår än genom sina värderingar. Varför inte satsa på att renodla värderingarna och enas kring några grundläggande?
En sak är säker: Om vi fortsätter att ridas av kristna principer som att alltid dela med oss till främlingar, vända andra kinden till och förlåta och förlåta igen – så har vi snart ingen västerländsk civilisation kvar i Sverige. Det känns mer allvarligt än frågor om etnisk stolthet.
Tobias Struck: Du förväxlar etnicitet med genetik. Jag talar inte om hårfärg, jag talar om kulturells identiteter som växt fram över tid.
Det har alltid varit accepterat av idrottsmän att byta nationalitet och tävla för det land, som av olika anledningar passar just då. Det har funkat i alla fall så länge medaljerna inte uteblir (Ludmila fick ju extra mycket skit, för att hon inte var ”riktig” svensk).
Jag tror att de som har koll på sina rötter, är inte lika beroende, var i världen de befinner sej. Det finns mycket vandarnde folkslag, judar, romer, som ändå alltid har varit trygga med sin identitet.
Detta med etnisk tillhörighet är mer en svenskt statistiskt pappersproblem.
Svenskar är i allmänhet ett mycket rotlöst folk, säger Fredrik Lindström. Det ligger mycket i vad han sagt.
Lars Anders. ”Du förväxlar etnicitet med genetik. Jag talar inte om hårfärg, jag talar om kulturells identiteter som växt fram över tid.”
Nej, jag förväxlar inget:
I lagens mening betyder etnicitet ”att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung, ras eller hudfärg”.
Eftersom du räknade bort medborgarskapet som förenande faktor, så trodde jag att du menade det genetiska arvet. Det kulturella arvet är ju väldigt splittrat i dagens svenska folk. Det finns inte längre självklara, kollektiva identifikationspunkter.
Det är lika underhållande varje gång min magisterexamen i etnologi nonchaleras totalt.
Tobias Struck: ciatet ger inte vid handen att etnicitet är samma sak som rastillhörighet. Den vidare definitionen som jag använder mig av i inlägget är den vanliga inom historiska vetenskaper.
Det är alltid lika underhållande när folk skryter om sina akademiska meriter.
Intressant inlägg! Man ser på kommentarerna att det finns olika åsikter och att ämnet inbjuder till missförstånd. Jag har också noterat att nyhetsuppläsarna på sistone har börjat byta ut frasen ”svensk medborgare” mot ”svensk”. Det verkar ha blivit en policy i medierna att man ska göra så nu? Men oftast förstår man ju av sammanhanget om det handlar om en etnisk svensk eller en nytillkommen svensk medborgare. Särskilt om sammanhanget är terrorism.
Pallas: Jo, nog förstår man oftast av sammanhanget om man tänker efter litet. Det hela ger dock en obehaglig bismak i munnen.
Ja, det är en knepig fråga som du tar upp i inlägget. Och det finns ju inget solklart svar.
Pallas: Nej, men det tycks finnas en offentlig ideologi som pådyvlas oss uppifrån.
Ja, nog är det så att det är mycket som kommer uppifrån. Det brukar väl heta ”det behövs mer information” när det är ”rätt åsikter” som ska fås att sippra ned till folket…
Pallas: Förvisso…
Helt rätt att ”museerna är till för levande människor och inte såna som är döda sedan flera hundra år”, jag tror besöksstatistiken kan berätta en hel del. Och skolans obligatotiska besök i dessa ”döda” muséer väckte inte historieintresset perecis. Vad ska då finnas i dessa muséer? Inte tillhörigheter, som tillhör andra. Nu ska samernas kvarlevor lämnas tillbaka till dem. Muséerna är fulla av bedrövliga ting, som inte sällan är stulna från andra kulturer!
(Hamnade fel…)
Väl talat – som vanligt! För mig är en svensk – en person född i Sverige av svenska föräldrar och som talar svenska, har svenska traditioner och seder och som naturligtvis är svenska medborgare.
När jag läser Cleos inlägg om adoptivbarn, så haltar min definition litet. En person med asiatiskt eller afrikanskt utseende (ursäkta generaliseringen) ser jag inte omedelbart som svensk, men om de bott i Sverige och uppfostrats av svneksa föräldrar, så känner de sig förstås som svenska, Vad annars??
Jag får tänka vidare.
En same är en same är en same? Gränserna för detta som man kallar ”etnicitet” är flytande. Jag tycker att begreppet etnisk svensk är problematiskt, eftersom ordet svensk är samma som beteckningen för medborgarskap. Det gör att gränsen för etnicitet och medborgarskap blir otydlig för de etniska svenskarna, vilket lätt kan leda till att man betraktar ”rätt” etnisk identitet som ett kriterium för att bli en fullvärdig samhällemedlem. Nationalidentitet och etnisk identitet ska INTE vara samma sak! Men med ditt sätt att argumentera blir de det. Att tillhöra en folkgrupp med ett gemensamt kulturarv ska vara en tillgång och inte ett hinder. För mig får vem som helst kalla sig svensk, det hindrar inte mig från att ta del av mitt kulturarv (som alltid, alltid har berikats utifrån av invandrare och andra som inte har betraktat det som ett problem att bidra med något positivt till vår kultur). Dessutom finns det många, många i det här lande som känner sig BÅDE som samer och svenskar, eller kurder och svenskar samtidigt. En identitet är inte så enkel att den alltid överensstämmer med det ytterst tveksamma begreppet etnicitet.
Linnea: Jag sätter inte likhetstecken mellan identitet och etnicitet – däremot är jag övertygad om att etniciteten är en viktig beståndsdel i upplevelsen av en identitet. Problematiken kring svenskheten uppstår när två olika synsätt på nationalitet och medborgarskap krockar med varandra: medborgarskapspatriotismen och nationalismen. Vi tillerkänner kurder med flera av mina exempel en etnicitet baserad på ett nationalistiskt tankesätt men berövar samtidigt sveskarna sin etnicitet genom att göra gällande att svenskhet enbart är en fråga om medborgarskap.
Etnicitet är lokal och inte ”nationellt” begrepp. Redan där har vi ett problem. En norrlänning i Bastuträsk känner sig hemma med andra norrläningar från mindre orter men tycker sig vara vilse i en stor stad som Umeå. För att inte ta Stockholm som lika gärna kan vara Oslo för honom eller henne. Samma sak gäller en från Eslöv. Varför då? Jhoo, i den lokala miljön finns den lokala variationen av språket ”dialekten” man har samma sorts problem och framför allt man känner sig hemma… Men lever ”Bastuträskarna” samma liv som stockholmaren eller Uppsalabon? Nej… totalt olika liv… Så hur kan vi då prata om ”nationall etnicitet”? Nationell etnicitet är en mytos, har alltid varit å kommer alltid att vara… liksom alla ”nationella högtider” dessa kommer olika i olika delar av sverige. Försök fira Valborg i Norrland när det fortfarande finns snö tex. Så vad är då svenskt? Menar Herr Johansson att den svenska kulturen som skapades under nationalromantiken som är för stockholm och svealand? Är det sverige? Äter Herr Johansson surströmming? eller Mårtengås?
Kalle A. Jag förnekar inte att den nationella identiteten i mångt och mycket är en konstruktion av 1800-talet. Den svenska nationalstatens framväxt är dock en process som spänner över många sekler, som längst till medeltiden och som hela tiden har verkat i homogeniserande riktning. Naturligtvis känner sig bastuträskbon som en främling i storstaden Umeå, men kommer han till Paris känner han sig definitivt som svensk.
Linnea: Så när människor känner sig som både svensk och kurd, blandas den svenska och den kurdiska kulturen då till en gemensam kultur? Eller skiftar de då mellan dessa? Kan känna sympati med invandrarungdomar som möts utav en kultur i hemmet, och en annan, en väldigt svag sådan, som man försöker dekonstruera och vifta bort, i resten utav samhället. Måste bli väldigt svårt att veta vad man ska relatera till i olika situationer. Mångkulturen verkar fungera utmärkt.
Hur den stinkande, ruttna, styrande diskursen har lyckats berövat svensken dennes kulturella identitet med grepp som ”svensk tradition är ändå bara löjlig”, ”svensken är tråkig, du måste vara något annat om du ska vara hipp” gör mig otroligt ledsen och upprörd. Och så fort man öppnar sin mun och talar om svensk ungdoms rotlöshet, så blir man klassad som rasist! Jag för min del gråter när nyhetsuppläsaren talar om ”svenskar som har blivit häktade för terrorism”. Är det svensk sed att ta med sig kvinnor och barn i döden för en religion som saknar all kontakt med den logiska och objektiva verkligheten.