För ett tiotal år sedan började den amerikanskitalienska kafékulturen på allvar att slå igenom i Sverige, ni vet den som går ut på att man på svinfula och obekväma möbler i rostfritt stål skall inmundiga sina italienskklingande smörgåsar och kaffedrycker innanför terrarieliknande skyltfönster prydda med något engelskt namn på en franchisecafékedja i neon.
Så långt är det väl ändå ok, man kan ju trots allt låta bli att gå till ”Waynes coffee” eller ”Coffeehouse by George” och allt vad de heter om man inte fallit pladask för hiphetsmyten som fått en hel generation att tro att deras liv erinrar om karaktärernas i Friends och dessförinnan Seinfeld.
Problemet är dock att denna amerikanskitalienska kulturimperialism inte bara hållit sig inom de utpräglade ”coffeeshopsens” terrarieliknande väggar. Likt en epidemi har den spridit sig även till andra kaféer och rentav klassiska konditorier.
Det opraktiska och barbariska oskicket att dricka kaffe ur glas har till exempel blivit legio, liksom, vad som är ännu värre, det faktum att så gott som alla smörgåsar som står att finna har italienska namn. Finner man en rågkaka eller en tekaka eller rentav en baguette på ett kafé idag kan man skatta sig lycklig!
Jag har ingenting emot ciabatta, panini, focaccia och allt vad de heter. Sanningen att säga hörde jag till dem som välkomnade dessa sydeuropeiska smörgåsvarianter när de gjorde sin entré på den svenska marknaden. (Jag har dock aldrig vurmat för den apfula, torftigt modernistiska coffeshopsestetiken). Vad jag nu är hjärtinnerligen trött på är att de tycks ha trängt undan det ordinarie smörgåsutbudet av vilket numera bara återstår blygsamma spillror!
Den förmenta kulturberikningen har lett till inskränkning och likriktning!
Jag är så trött på dessa torra ciabattas och foccacias (ty i takt med deras utbredning tycks den genomsnittliga kvaliteten också ha sjunkit!), jag är less på dessa ständigt återkommande soltorkade tomater (som också jag jublade åt när de var en nyhet), den svettiga lågbudgetbrien och den prickiga medvurst som på de flesta håll numera går under beteckningen ”salami”!
När jag är sugen på italiensk smörgåskultur går jag till ett kafé med italiensk profil där man vet att de är noga med råvarorna. Till andra kaféer går jag när jag inte är sugen på italiensk smörgåskultur. Låt oss slippa denna smörgåsmatens likriktning och alla halvdana smörgåsvarianter som blivit dess konsekvens!
Välkommen att fika i Göteborg på Mauritz Kaffehus; nymalet, nyrostat, nybryggt medans du tittar på, serveras i vanliga kaffekoppar och du kan få hembakat rågbrödsmacka – inte italienskt så långt ögat når 🙂
Vilken är din favoritmacka månne?
På Lido i Gävle kan man fortfarande få rågkaka med köttbullar och rödbetssallad! 🙂
På Röda Lyktan i Piteå kan du få nästan vilken macka och kaffe som helst ! MUMS !!
Kram Eva
hahahaha. för ett par år sen hade waynes coffee (stavas det så) slagit upp sina portar här och jag skulle fika med en kompis norrifrån. Det fanns bara plats på nämda ställe och jag tyckte att deras latte var ganska god, så vi fikade där.
Efteråt var min kompis näst intill lyrisk över hur ”personlig” inredaningen var med olika färger på alla stolar osv. Vid ett senare tillfälle fikade vi på ett annat waynes… döm om hans stora förvåning när han upptäckte att det var i princip samma ställe, fast i en annan stad. Personligt? jojo
Word!
Nåt jag irriterat mig på är att alla kaféer som inte är Waynes eller dylik fängelsematsalsinrett etablisemang envisas med att ha icke-matchande rangliga second hand-möbler. Det ska väl föreställa bohemiskt föreställer jag mig. Det var det också, när det bara var enstaka småfik som icke-inredde på det viset. Nu är emellertid detta oskick mer regel än undantag och jag är fasligt trött på att sitta och balansera på en ranglig stol och balansera min torra smörgås på ett bord i fel höjd.
Så var det inte när jag växte upp. Då var alla ställen inredda enligt en plan, med robusta möbler. Det var bättre förr. Som vanligt. 😉
Josh: hänger inte det ihop med att du bara fikar på ett ställe? ;P
Du bprde gå till Junggrens på Aveny i Göteborg. Där finns det gamla hederliga mackor kvar och definitivt inga stolar i rostfritt stol. 🙂
Har du sett Världens modernaste land med Fredrik Lindström? Där pratar han i ett avsnitt om svenskarnas ständiga utåtblickande mot andra kulturer och hur man aldrig är nöjd med sin egen. Sunkiga franchise-hak är väl baksidan av den mentaliteten.
Fredrik: och vad skulle framsidan bestå av?
Jag skrev själv en liknande post för en tid sedan, fast då gällde det husmanskost. Det är skönt att se att jag inte är den ende som lessnat på det evinnerliga tjatet med ”exotiska” ätbarheter, och att detta har gjort det halvt omöjligt att få tag på mer traditionella grejor.
Emma: Favoritmacka varierar i och med dagsformen. Vilken är din?
Josh: Det kanske kan bli föremål för ett eget inlägg framöver!
Hannele: Jag ska leta upp det nästa gång jag är på baksidan!
West: Det är faktiskt nästan omöjligt att hitta bra husmanskost numera. Jag kan på rak arm bara komma på ett enda ställe i Uppsala som serverar det till lunch.
Hmmm min favoritmacka…måste tänka litet…Jo, det skall vara bröd från vår bagare som vi har runt hörnet. Det slår allt annat bröd. Pålägg: Hellmans majonnäs och Örtbakat kalkonbröst. Kanske en skiva tomat. Mumsigt till frukost!
Baksidan!? Du har mycket kvar att lära 🙂
Emma: Det låter inte fel!
Shit, jag går aldrig på café, står bara inte ut…blir totalt uttråkad redan innnan jag betalat.