Stödundervisningen största gymnasieprogrammet.

Skolminister Jan Björklund är bekymrad och det med all rätt.Enligt ny statistik från Skolverket är det gymnasieskolans populäraste program läsåret 2006/07, vilket enligt Björklund är ett fatalt misslyckande. Jag kan inte annat än att hålla med. Vad är det som har gått så fundamentalt fel i den svenska skolan att hela 21 793 elever studerade på individuella programmet, IV, i oktober? Att jämföras med samhällsprogrammet, det näst största , med sina 20886 elever.

Hur kommer det sig att så många ungdomar idag, när de slutat grundskolan, har antingen så dåliga kunskaper eller ett så dåligt självförtroende att de inte tror sig kunna fullfölja ett normalt gymnasieprogram? Hur kommer det sig att våra svenska grundskole- och gymnasieelever successivt presterar allt sämre resultat på de nationella proven – en utveckling som också märks på högskole- och universitetsnivå – medan man i Finland år för år istället lyckas höja resultaten?

Björklund tror att svaret på frågan om varför så många väljer IV står att finna i att alldeles för många elever lämnar grundskolan utan att kunna läsa eller räkna, men också på att alla program på gymnasiet idag ger grundläggande behörighet till högskolor och universitet och därmed ställer vissa teoretiska krav.

?Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning, med lägre teoretiska krav, säger Björklund.

11 kommentarer

  1. Om nu eleverna väljer det individuella programmet före de andra programmen betyder det väl att de andra programmen inte intresserar eleverna. Skolans program bör väl ses om och anpassas efter elevernas önskemål eller ska vi fortsätta anpassa Sverige efter företags önskemål? Ska vi också tvinga folk ta arbete som de inte vill ha (vilket moderaterna nu försöker)? Då röster jag för att alla politiker ska bli clowner och arbeta på nöjesfält!

  2. Jag anser att felet, eller i alla fall ett av felen, är att man anser att alla elever ska gå på högskolan. Det passar inte för alla att studera på den nivån. Kravet på den allmänna behörigheten till högskola, för med sig att man måste läsa vissa ämnen på gymnasiet, för att få den behörigheten. Tittar man sedan vidare nedåt, så finns alltså kravet att ha godkänt i kärnämnena för att komma in på ett gymnasieprogram. Om man inte har det, är man hänvisad till det individuella programmet. Någon slags yrkesskola borde inrättas igen. En som är duktig i ett hantverk, ska väl inte behöva misslyckas på gymnasiet, för att han/hon måste läsa teoretiska kurser, som är lika för alla gymnasieelever.
    I grundskolan finns också den problematiken att det finns för lite att välja på. Där borde man få välja kurs och inriktning, så att alla hittar något som passar. Alla har inte samma förutsättningar, då ska man heller inte läsa samma kurser. I stället för de vanliga betygen borde finnas någon slags indelning i ett ämnes olika nivåer. Om en elev t ex går ut nian på nivå 5 i engelska men nivå 3 i matematik, så ska man alltså fortsätta med nästa nivå på gymnasiet.
    Det finns så mycket mer att orda i denna fråga,
    t ex att det inte finns så många lärare som har utbildning i läs-och skrivinlärning längre.

  3. Tyvärr så har de läst i fel tabell. De siffror de anger kommer från tabell 3B (på sidan http://www.skolverket.se/sb/d/1718). Denna tabell beskriver antal antagna – inte antal som studerar. Antal som studerar finns i tabell 4A. Det är där 21500 av totalt 376000 som går IV, dvs cirka 6%.
    Iofs så är siffran med antal antagna också alarmerande. Den visar ju att trots att 15% börjar IV så är det bara 6% som verkligen läser det. Dvs fler än hälften av de antagna pluggar inte det de är antagna till. Man går inte klart altså.
    Det är ju också alarmerande om vår skolminister inte kan läsa statistik. Han kanske behöver gå IV några år 🙂 Eller så kanske det är reportern på SVD som borde göra det.

  4. Jag håller helt med om att det är åt skogen att så många elever går på IV. IV är inte något som eleverna egentligen väljer. Man kommer dit pga regelverket.

    För att gå ett nationellt program på gymnasiet krävs att man är behörig – dvs godkänd i svenska, matte och engelska från grundskolan- och för att komma in på det man helst vill krävs att man har tillräckligt goda betyg eftersom man söker i konkurrens med andra.

    Om man inte är behörig återstår inget annat än IV.

    Även om man är behörig kan man ha problem med att komma in på populära program som t.ex. byggprogrammet.Elevens andra- och tredjehandsalternativ kanske inte är egentliga alternativ för individen och då blir det IV som återstår.Här kan man väl säga att de väljer genom att hoppa av till IV.

    Behörighetskravet har fått till följd att grundskolan ibland satsar enbart på att elever ska fixa svenska, matte, engelska och lämnar resultaten i övriga ämnen därhän. Denna ”Treämnesskola” har varit föremål för viss debatt.Det får till följd att en behörig elev kan ha så stora brister i sin övriga grundskoleutbildning att den inte kan följa med i gymnasieundervisningen. Då hoppar man av till IV.

    Det som ofta tas fram som ett stort problem är att samtliga gymnasieutbildningar (utom IV)ger allmän behörighet att söka högskola. Det är de s.k. kärnämnena som finns på alla gymnasieutbildningar som ger denna allmänna behörighet. S.k. A-kurser i svenska, matte, engelska, naturkunskap, religionskunskap, samhällskunskap, idrott och hälsa och estetisk verksamhet. Målen för kurserna i naturkunskap handlar mycket om miljöfrågor, i religionskunskap mycket om andra religioner i modernt samhälle, i samhällskunskap om demokratifrågor. Som jag ser det så beskriver kursplanerna en sorts medborgarutbildning som man behöver oavsett om man tänker läsa på högskola eller ej. Problemet är snarare att många lärare undervisar SOM OM eleverna ska läsa på högskola. Man ska enligt läroplanen dock undervisa på många olika vis, anpassade till den grupp man vänder sig till om alla elever ska kunna nå målen. Här tycker jag bristerna ligger när det gäller gymnasiets ansvar.

    Kompetensutveckling är en allt viktigare del i arbetslivet. För den som inte har behörighet till högskola stängs även vägen till kortare kurser på högskolan, sådant som faktiskt förekommer i alla möjliga yrken. Att behöva läsa in behörighet på KomVux för att få gå en 3poängskurs för jobbets räkning är en lång och krånglig väg.

    Problemen enligt min mening är inte högskolebehörigheten utan det är dels grundskolans dåliga resutat och att alltför många gymnsielärare inte arbetar i enlighet med styrdokumenten.

  5. Jag har svaret! Problemet ligger i att vi har haft en socialdemokratisk regering så länge och att den sedan kanske 60/70-talet totalt dribblat bort sig, särskilt vad gäller skolväsendet. Åh, jag önskar jag vore född på 40-talet istället! Tänk att gå i skolan och gymnasiet på 50- och 60-talet, då var det ordning och reda i skolplanerna, rejäla betyg och hård stundentexamen och allt! Dock är det väl kanske just 40-talisterna inom socialdemokratin som är roten till det onda…

  6. 1. Siffrorna som presenterades var inte korrekta! Antingen reportern eller skolministerna var ute och cyklade i sin argumentation.

    2. Dagens läroplan (LPO) togs 1994 – då var det borgerligt styre. Det är den läroplan som gäller nu och som eventuella problem baserar sig på.

  7. Hur det nu än är med tabellerna eller vems felet är verkar något vara galet med skolan och det är väl bra om någon försöker rätta till det.

    Lovisa: Jag tillhör den lyckliga generation som hade ordning och reda i skolan, betyg från tredje klass i folkskolan, ordentliga kunskapskrav, hård studentexamen med statliga censorer och allt. Trist och slitsamt ibland när det pågick kanske, men antagligen oändligt mycket bättre än det man som skolelev får idag. Jag har haft mycket glädje av det jag fick lära mig i gymnasiet på 60-talet.

    Vi hade till och med en slags litteratur-kanon (det som idag verkar uppröra många). Den hette ”Dikt och tanke” och innehöll utdrag ur viktigare svensk litteratur i tre band. Alla som gick gymnasiet på den tiden läste den vilket har till följd att man i min generation idag har en gemensam referensram oavsett vilka vägar man valt senare i livet. Undrar just hur det är med den saken bland unga idag?

  8. Jag är finlandssvensk och hann gå tre år på lågstadiet i Finland innan familjen flyttade till Sverige (jag är 22 år nu). Redan då märkte jag hur mycket mer fokus det var på ordning & reda och lärande i skolorna i Finland, men inte på ett negativt sätt. Många i Sverige verkar ju tycka att disciplin är ett fult ord. Och kunskap, ve och fasa! Och eftersom jag fortfarande har kontakt med en vän från den tiden, så har jag dessutom kunnat fortsätta följa jämförelsen under hela vår skolgång.

    Jag tror absolut inte att det svenska skolsystemet skulle bli perfekt med ett nytt betygssystem, eftersom det inte är där problemen ligger, men jag kan ju säga att jag inte alls känner mig skadad av att ha fått betyg i tidig ålder.

    Och så ska jag säga att jag har läst din blogg ett tag och tycker att den är mycket intressant!

  9. Juha: Haha, ja det var ju också en idé. Frågan är om de skulle vara så roliga att se på…
    Anki: Det finns fortfarande många lärare som har utbildning i läs- och skrivinlärning. Problemet är att de nyutexaminerade inte har det, så när de äldre går i pension kommer den kompetensen att försvinna.
    Wunder: Förvisso.
    En liten tant: Jag tror att du har rätt i din analys. Grundskolan är det stora problemet.
    Lovisa: Jag kan inte annat än att dela din önskan.
    Börje: Det är obegripligt att folk i dag inte ser värdet av en sådan gemensam referensram. En grundläggande kanon är ju en utgångspunkt, den dikterar ju inte villkoren för vilken litteratur man
    får läsa därutöver. Just sådana utgångspunkter tycks saknas idag.

  10. Börje: Åh, den känner jag till, mina kära föräldrar refererar ofta till den och jag önskar att vi 80-talister också hade haft en sådan. Visst kan man lära sig saker på egen hand och ha nöje av de kunskaperna, men om ingen annan vet vad man pratar om så går det ju inte att använda sig av dem på samma sätt.

  11. Sonja: Jag hade under en period av mitt liv kontakt med flera jämnåriga från Åland – de hade precis samma erfarenhet från det finska grundskolsystemet! En av dem läste till lärare i Sverige, men ville absolut inte jobba här, hon tyckte det svenska skolväsendet verkade helt galet. Praktiken under utbildingen var en stor chock för henne.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.