Jag skrev häromdagen ett inlägg om hur vanligt det är att människor som konfronteras med personer som råkat ut för allvarliga skador eller sjukdomar försöker trivialisera skadans elelr sjukdomens omfattning för att på så sätt dämpa sin egen ångest.

Strax därefter dök en anonym kommentator upp som torgförde den tyvärr så utbredda uppfattningen att det är den sjuke/skadade som har ansvar att hantera omgivningens eventuella ångest. Han/hon menade att den som är sjuk/skadad och önskar slippa få vad som kanske är sitt livs största tragedi trivialiserad kräver något slags särbehandling från omgivningen.

Med anledninga av detta skrev Ella, som om någon vet vad hon talar om i dessa frågor, ett fullkomligt lysande inlägg i spörsmålet. Jag tar mig friheten att citera det avslutande stycket:

"Jag begär inte att bli särbehandlad, jag tvivlar på att Lars Anders, författaren till ovan citerade blogg, vill bli det heller. Men när människor helt enkelt tycker att ens handikapp, skada eller sjukdom inte ens är värd att erkänna existensen av så blir det också en form av särbehandling. En särbehandling där mina behov inte är berättigade och är mindre värda än andras bara för att mina behov uppstått till följd av en sjukdom medan andras finns där av naturen och delas av större delen av befolkningen. Det är också en form av särbehandling när människor anser att man borde vara tacksam för det man har för att det kunde vara värre. Ingen kräver att du ska vara tacksam för att du har huvudvärk men skulle du ha varit med om en bilolycka så anser de flesta att du ska vara glad för att du bara har ont i huvudet? För det kunde ju ha varit värre."

Tack Ella för att du slog huvudet på spiken!