Igår såg jag den intressanta intervjun med tyske arkitekturprofessorn Hans KolhoffAxess-TV. Kolhoff är skarpt kritisk till det rådande tändkandet inom västerländsk arkitektur och menar att vi förstör de Europeiska städerna. Bland annat menar Kolhoff att synen på arkitekten som en konstnärlig individualist skapar monumentalbyggnader som förstör städerna och bryter ned deras urbana karaktär.

Hans ståndpunkt är att städerna återigen måste betraktas som en helhet och attg byggnader ska placeras i sitt sammanhang. Därvid lag borde man ta intryck av de förmoderna tänkesätten inom arkitekturen. Kolhoff är dock mån att understryka att han inte är någon bakåtsträvare. Han menar att kunskapen om de förmoderna idealen bör användas som utgångspunkt för en framåtsyftande utveckling.

Stark kontrastverkan förelåg alltså när det första jag möttes av på morgonen var ännu ett utspel från Stockholms stadsbyggnads- och trafikborgarråd Mikael Söderlund (m) som nu gör allt för att hinna förverkliga sina av hybris frambragta jätteambitioner för vår huvudstad inom loppet av sin mandatperiod. Söderlund har blivit moderaten som gjort till sitt signum att intensifiera den skövlingens ideologi som socialdemokratiska kommunpolitiker under decennier tillämpat på de svenska stadskärnorna.

Söderlund, som på kort tid blivit namnkunnig genom sin sjukliga iver att förtäta huvudstaden till vilket pris som helst får sägas manifestera den raka motsatsen till Kolhoffs hållning. Söderlund är uppenbarligen okunnig i arkitekturhistorien (trots sprungen ur en arkitektfamilj) eftersom han bortser från den organiska utveckling som skett i våra städer fram till modernismens brott med historien i början av 1900-talet.

Söderlund tror att "mötet mellan gammalt och nytt" manifesteras i form av individualistiska monumentalbyggnader som gör allt för att sticka ut ur den omgivande stadsbilden snarare än förhöja och vidareutveckla den.

"Stockholm har aldrig varit något museum" slår Söderlund fast och menar att en stad som utvecklas organiskt skulle ha en museal karaktär. Det är väl snarast Söderlund som vill göra Stockholm till ett museum, om än ett museum för modern konst. Människofientliga modernistiska artefakter i jätteformat, framsprungna ur mötet mellan narcissistiska arkitektfirmor och stadsbyggnadsborgarråd med drömmar om odödlighet.

Precis som när det gäller miljön bör vi vara försiktiga med omdaningen av våra städer. Det vi bygger nu kommer generationer att få leva med. Söderlund med sina förtätningsplaner är tydligtvis okunnig om den katastrof som omdaningen av Norrmalm på 60- och 70-talen blivit. En steril, människofientlig miljö som man nu vill försöka rädda genom att göra de offentliga utrymmen som fortfrande finns till inglasad privatägd galleria.

För den som liksom jag känner mättnad och avsmak inför de modernistiska chefsideologernas härskarplaner vill jag tipsa om rörelsen New urbanism, en motrörelse i tiden mot människofientliga oorganiska stadsmiljöer.