Några tankar om läktarkultur

Häromveckan skickade Djurgårdens supporterförening Järnkaminerna ett öppet brev till Svenska Fotbollförbundet med anledning av det massiva publiktappet inom svensk fotboll. Järnkaminerna konstaterade helt korrekt att ett antal åtgärder som SvFF och föreningen Svensk Elitfotboll vidtagit för att komma tillrätta med vad man anser vara problem kring fotbollen, är den direkta orsaken till publiktappet. Vidare konstaterade man att SvFF:s åtgärder grundar sig på en felaktig analys av vad en fotbollsupplevelse är för något och vad som i själva verket lockar publiken. Man föreslog också ett antal åtgärder för att komma tillrätta med publiktappet.

 

Huvudsakligen handlar det om att börja ta hänsyn till supportrarna. SvFF och SEF har länge haft ett direkt fientligt förhållningssätt till sina trognaste kunder. Genom obekväma matchtider, irrationella säkerhetsrutiner och godtyckliga bestraffningssystem där kollektiv bestraffning utgör grunden har man aktivt motverkat supportergrupperna. Uttalanden från Lars-Åke Lagrell och Sune Hellströmer har också visat vilket förakt som finns i fotbollsbyråkratins korridorer för de trognaste supportrarna. Med landslagsfotbollen som mall vill man byta ut den allsvenska publiken mot popcornätande barnfamiljer som sitter ned och håller tyst, gärna i färgglada peruker med Sportbladets logotyp.

 

Problemet är bara att såna visioner saknar förankring i verkligheten. Allsvenskan är inte så bra att fotbollen i sig kommer att locka en masspublik bara man kommer till rätta med de bångstyriga supportrarna.  Intresset för Allsvenskan och superettan kommer sig av att det finns tokjävlar som jag och alla andra trogna, som följer sitt lag, för klubbens skull, inte för kvaliteten på spelet. Det är, en gång för alla, inte huliganerna som skrämmer bort publiken – faktum är att när det var som stökigast kring allsvenska matcherna i slutet på nittiotalet och början av nollnolltalet så såg vi också toppnoteringar i publiktillströmningen.

 

Jag säger inte att det är våldet som lockar publiken, men det är inte en avgörande faktor för publiktillströmningen. Vad som däremot är avgörande är supporterkulturen, de engagerade fansen med sina sånger och ramsor, flaggor och läktararrangemang. Fotbollspubliken går inte för att få se ett bländande spel av hög internationell klass, utan för att få en totalupplevelse, en upplevelse som är direkt avhängig de engagerade supportrarna.

 

Därför är fansen så mycket viktigare för den allsvenska fotbollen än vad Lagrell och Hellströmer tror. Fansen är inte bara deras trognaste kunder, som går i alla väder, oavsett tabellplacering och obekväma matchtider, fansen är också en helt avgörande faktor för fotbollens dragningskraft på mindre hängivna åskådare.

 

Glädjande i sammanhanget är att Sportbladet, som annars knappast kan sägas ha agerat de engagerade supportrarnas bundsförvant, uppmärksammat Järnkaminernas utspel och dessutom publicerat en intervju med den norske idrottsforskaren Arve Hjelseth, vars studier av den norska elitfotbollen stödjer supportrarnas analys. Kanske har också Sportbladets journalister till slut kommit att inse att fansen är omistliga för det breda fotbollsintresse som är deras egen födkrok.

 

Medan man i Sverige ägnat sig åt att motarbeta supporterkulturen från centralt förbundshåll har man i Sydafrika en alldeles egen strategi för att sabotera allt vad läktarkultur heter. Strategin stavas vuvuzela. Detta monotona instrument har blivit ett hett diskussionsämne i världens alla medier ända sedan premiärmatchens öronbedövande surrande.

 

Föga förvånande tycker Lars-Åke Lagrell att vuvuzelan är stämningsskapande. Det tycker så gott som ingen annan. Sydafrika har begåvats med världsmästerskapen i fotboll, av oklara skäl. Detta tackar man för genom att sabotera match efter match med dessa infantila plastleksaker. Det är påfallande hur tutandet pågår matchen igenom utan hänsyn till vad som händer på planen. Att tutandet tycks viktigare för den inhemska publiken än fotbollen bekräftas av de inzoomningar mot läktaren som görs. Där står vuxna människor och tutar av hjärtans lust, utan att ens titta ner på planen.

 

När världens mest hängivna landslagssupportrar, från England och Argentina, kommer på besök hörs inte ens deras sånger på grund av det oavbrutna surrandet. Trumpeterna är inte, vad än Lasse Anrell tycker, någon stämningshöjare. De dödar effektivt alla försök att skapa stämning på läktaren. Vissa ljushuvuden har föreslagit att man ska försöka filtrera bort vuvuzelornas ljud i tevesändningarna så att kommentatorerna ska höras ordentligt. Problemet är dock att då filtrerar man bort också det övriga publikljudet, det vill säga hela stämningen och inramningen. Jag är principiellt emot förbud mot läktararrangemang, men om inte sydafrikanerna tar sitt förnuft till fånga kanske det är ända lösningen. Att de inte förstår att de gör sig till åtlöje inför en hel värld!

 

Förståsigpåare uppfyllda av postkolonialt dåligt samvete försöker skuldbelägga vuvuzelans kritiker genom att gnälla om att ”man ska ta seden dit man kommer” eller att det handlar om ett ”förakt för den afrikanska kulturen”. För den vars tankar går i sådana riktningar rekommenderar jag följande artikel från en sydafrikansk journalist: Nothing kills the joy of soccer like a bunch of wailing vuvuzelas

2 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.