Jag läser med visst nöje om det så kallade ”författarbråket” mellan Svenska Akademins ständige sekreterare Peter Englund och tidigare Augustprisvinnaren, numera Let’s dancedeltagaren Björn Ranelid. Bråket är naturligtvis i sig en trivialitet som fått orimliga proportioner, men det har likväl flera intressanta dimensioner. Unni Drougge belyser flera av dem i en artikel på Newsmill.
Ranelids aversioner gentemot Svenska Akademien påminner mig om Evert Taubes fåfänga strävan att bli erkänd och uppburen inom det svenska kulturetablissemanget, en position vars yttre bekräftelse skulle krönas av ledamotskap i akademien. Något sådant erhöll aldrig mäster Taube och hans prosaförfattarskap har först postumt börjat vinna ett visst erkännande. Det var som folklig visdiktare Taube slog igenom och vann erkänsla. Taubes position vilade på folkets kärlek, men själv poserade han som finkulturell elit, i cape och basker.
Björn Ranelid kommer från det andra hållet. Han har genom språkliga krumbukter lyckats vinna kulturelitens erkännande och belönats med priser. Hans egna påståenden om ”miljoner läsare” får nog tas med en nypa salt. Nu försöker Ranelid anpassa sig till ett förändrat kultur- och litteraturlandskap genom att bli folklig, bland annat genom att medverka i program som Let’s dance vars publik av allt att döma är en annan än de som läser Ranelids böcker. Det skulle onekligen vara intressant att se hur försäljningsstatistiken påverkas av Ranelids dansande.
Jag har svårt att bli upprörd över Englunds utfall i sekreterarbloggen. Faktum är att jag tycker att det är ganska roligt. Att Ranelid skulle explodera var väl ingen högoddsare direkt. Vad som dock irriterar en smula är att pseudodebatten kring ”bråket” som alltid kommit att handla om motsättningen mellan fin- och populärkultur. En sådan dikotomi blir så gott som alltid vulgär och godtycklig.
Missförstå mig inte, jag är inte relativist. Jag är fullt och fast övertygad om att det finns objektivt sett bättre och sämre kulturyttringar med högre och lägre grad av förädling. Vad som konstituerar högre kultur är beroende av en rad faktorer såsom intertextualitet/referenssystem, teknisk skicklighet, stilnivå etcetera. Problemet är hur gränserna ska dras. I själva verket är det svårt att avgöra vad som är högre och lägre kultur annat än i backspegeln.
I historiens ljus kan vi ofta avgöra vilka målningar och litterära verk som är att betrakta som högre kultur och vilka som inte är det. Någon korrelation med popularitet eller pretentioner tycks inte finnas. Shakespeares pjäser skrevs för att roa en bred publik, men det är väl knappast någon som idag skulle säga att pjäsförfattaren från Stratford upon Avon inte skulle platsa bland högkulturen. På samma sätt finns en lång rad ambitiösa skapelser med finkulturella ambitioner inte minst från 1900-talets senare hälft som välförtjänt sjunkit in i glömskan så snart upphovsmannens tillskyndare i vänkretsen tröttnat.
Om Ranelid vill vara en finkulturell författare för en smal elit eller en dansande underhållare i kommersiell teve har förmodligen ingen större påverkan på hur hans författarskap kommer att dömas av historien. Att försöka tvåla till Peter Englund genom att hänvisa till försäljningssiffror eller autografskrivande imponerar emellertid inte på någon.