Farväl till en arena

Det var en märklig känsla att lämna Råsunda igår kväll för sista gången någonsin. Förlusten hemma mot Napoli kändes märkligt avlägsen. Matchen var, som Erik Niva förtjänstfullt formulerat det i Aftonbladet, någonting som pågick i bakgrunden. Igår var det ett betydligt större skådespel som utspelade sig. Det var AIK-publiken som tog farväl av sin hemmaarena sedan 75 år tillbaka. Det kunde ingen förlust i världen förta. Dessutom gjorde AIK en kämpainsats på planen. Resultatet kunde lika gärna ha pekat åt andra hållet.

Begravningsljus utanför Norra stå inför sista matchen på RåsundaDet var med långsamma steg jag tog mig ned för de slitna betongtrapporna från Norra mellan. Handen ville inte riktigt släppa den med klistermärken översållade ledstången i fläckig metall. Ovanför och bakom mig hördes fortfarande läktarsången, från tusentals gnagare som inte heller ville gå hem. De gamla vanliga sångerna, men med en nerv av vemod som inte brukar finnas där. Och nog var det så, att denna månghövdade AIK-publik sjöng lite vackrare, lite tonsäkrare än vanligt igår kväll. Det var som att man sträckte på sig några centimeter. Som om det var psalmer och inte läktarsånger som framfördes.

Det känns fortfarande overkligt. För de flesta av oss har Råsunda fotbollsstadion varit en självklar del av tillvaron under flera decennier. För andra längre än så. Lennart Johansson var till exempel med på invigningen 1937. Det är respekt. Att denna klenod, denna helgedom, nu ska skatta åt förgängligheten och att nästa gång vi ser gnaget lira kommer att bli i den artificiella miljön på Friends arena.

Det är inte bara en fotbollsarena som går i graven med rivningen av Råsunda. Det är en hel kultur. Till skillnad från arenor som Friends, Tele 2, Globen, Hovet, Ullevi, Guldfågeln etcetera ligger Råsunda integrerad i stadsmiljön, omgiven av riktiga gator, med riktiga bostäder, arbetsplatser, butiker och restauranger. Även om det med säkerhet finns en del Solnabor som tycker att det är jobbigt med matchdagarna är jag övertygad om att de flesta uppskattar den speciella prägel som nationalarenan har skänkt grannskapet.

Stämningen på Dick Turpin, East och de andra pubarna runt Råsunda kommer att bli svår att återskapa i en konstgjord stadsmiljö som Arenastaden, hur många O´Learysrestauranger man än inreder där. Globen City borde utgöra ett varnande exempel på hur illa det går när man försöker bygga upp en konstgjord stad med shoppinggallerior i anslutning till stora evenemangsarenor. Ännu 23 år efter invigningen har varken hemtrevnad eller själ infunnit sig.

Det enda som har skett med Globen city är att det börjat kännas nedgånget och slitet. Råsunda blev förvisso också nedgånget och slitet med åren, men det beror på att den inte hållits efter, och det kompenserades vida av det förnämliga läget i centrala Solna. Råsunda hade en själ. Det återstår ännu att se om någon sådan kommer att kunna uppbringas på Friends.

Tack Råsunda fotbollsstadion. Där formades mitt supporterskap. Där har jag älskat och hatat, jublat, blödit och gråtit. Där har jag hyllat hjältar som Krister Nordin, Nebosja Novakovic, Andreas Andersson, Johan Mjällby och Ivan Obolo. Där har jag skrikit ut min avsky mot Anders Frisk och Peter Fröjdfeldt. Där har jag stampat och frusit i vinterkyla, där har jag stått i hällande regn på norra nedre eller i gassande solsken. Där har jag sett hundratals varianter på fånig pausunderhållning, inklusive AIK-riddarna.

Där har jag hundratals gånger, liksom igår, sträckt den svartgula halsduken mot vädret och stämt in i ”Å vi är AIK”. Tack för allt.

4 kommentarer

Lämna ett svar till AIKstockholm75 Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.