Uppsala håller på att upprepa miljonprogrammets misstag. Idag skriver jag i Upsala Nya Tidning om Uppsala kommuns expansionsplaner för stadens södra delar.
Om Uppsala väljer att genomföra de planer för utbyggnaden av stadens södra delar som ligger på bordet riskerar kommunen att upprepa miljonprogrammets misstag, utan att få med dess fördelar. Den bebyggelse som planeras har på denna ledarsida träffande liknats vid ”fem nya Gottsunda i skogen”.
Trots att det finns ett underskott på småhus, den boendeform som flest efterfrågar, planerar kommunen för tiotusentals lägenheter av ett slag som börjar bli svårsålda redan i dag.
Att Uppsala växer så att det knakar tyder på att staden har en hög attraktionskraft. Vad stadens styrande bör fråga sig är vad det är som attraherar, och hur staden skall kunna behålla och öka den attraktionskraften i framtiden. Vi vet i dag väl vilken typ av boenden som människor efterfrågar, förutsatt att de har råd. Ett eget småhus toppar listorna.
Enligt en undersökning som Byggföretagen lät genomföra nyligen uppger hela 71 procent av unga mellan 18 och 25 att de inom tio år vill bo i ett eget hus. Likväl gör politiker och stadsplanerare det konsekvent svårare för nya generationer att förverkliga villadrömmen. Här skulle Uppsala kunna välja att gå en annan väg.
Stockholm upplever för första gången på mycket länge en negativ flyttrend. Det är fler som lämnar än som flyttar in. Framförallt är det familjer i arbetsför ålder som flyttar, något som på sikt hotar kompetensförsörjningen i Sveriges tillväxtmotor.
Önskan att bo i eget hus är uppenbarligen starkare för många än önskan att bo centralt. Många är beredda att pendla långa avstånd varje dag, för möjligheten att bo i eget hus. Den underförsörjda småhusmarknaden driver människor att bosätta sig allt längre bort från sina arbetsplatser. Människor vill företrädesvis bo i tät kvartersstad i centrum, eller eget småhus med trädgård, inte i storskaliga lägenhetshus i skogen.
Uppsala är sedan decennier en pendlarkommun, och att staden genom fyrspårsavtalet knyts närmare huvudstaden är positivt för hela Mälardalen. Det verkar dock som att stadens politiker i sin entusiasm över dubbleringen av järnvägsspår helt har glömt bort vilka kvaliteter som gör en stad attraktiv och vilken typ av boenden som människor efterfrågar.
I stället för att möta den efterfrågan på småhus som gör att människor är beredda att pendla långt, väljer Uppsalas makthavare att planera för en upprepning av de misstag som begicks under miljonprogrammet på 1960- och -70-talen. Också då var volymfrågan, att det skulle byggas en miljon bostäder på tio år, det överordnade. Mänskliga kvaliteter åsidosattes i kvantitetens och den sociala ingenjörskonstens namn.
Hur det gick sedan är de flest bekanta med. Många av de stadsdelar som uppfördes under miljonprogrammet kom med tiden att präglas av social, ekonomisk och etnisk segregation. Det blir konsekvensen av en allt för enahanda bebyggelse som inte tagit hänsyn till vad människor efterfrågar. Den som har råd och möjlighet flyttar någon annanstans. Kvar blir den som inte har något val.
Allt som byggdes under miljonprogrammet var inte dåligt. Under perioden byggdes också omfattande småhusområden, ibland föraktfullt benämnda ”villamattor”. Dessa är alltjämt populära, även om de inte betingar lika höga priser som de villaområden som uppförts under tidigare epoker. Några sådana områden ingår emellertid inte i Uppsalas expansionsplaner.
Uppsala håller på att upprepa miljonprogrammets misstag, utan att få med dess fördelar. Istället för att möta den skriande efterfrågan på småhus väljer Uppsala att enbart fokusera på volym.
Fortsätter man på den inslagna vägen riskerar staden att bygga sig fast i en stadstyp som är förlegad redan när den står färdig. Samtidigt fortsätter man att göra villaboendet till en exklusivitet för ett krympande fåtal, medan övriga hänvisas till boendeformer de inte vill ha.