Varför talar vi om integration när vi egentligen menar assimilation? Räcker det med att få ett jobb för att komma in i ett nytt samhälle? Jag träffar Fanny Forsberg Lundell som är professor i franska.
Hur viktigt är språket för den kulturella identiteten? Går det att vara svensk utan att kunna tala svenska? Hur kommer det sig att Frankrike, som har ett starkare fokus på språkets betydelse, ändå dras med omfattande segregationsproblem?
När vi talar om integration i Sverige menar vi oftast assimilation, men varför är det fortfarande känsligt att säga det rakt ut? Integrationspolitiken har tenderat att fokusera på etableringen på arbetsmarknaden, men missa de kulturella aspekterna.
Språket är inte bara nyckeln till arbetsmarknaden utan också till kulturen, men politiken underskattar ofta hur svårt det är för någon som kommer från ett annat språkområde, och som kanske inte ens kan läsa och skriva på sitt modersmål att lära sig ett nytt språk. Dessutom verkar politiken ha en övertro på SFI:s möjligheter att lösa integratiosproblemen.
Fanny Forsberg Lundell är professor i franska vid Stockholms universitet, och deltidsforskare på Ratio. Hennes forskning handlar bland annat om andraspråksinlärning, språk och integration, med fokus på franska och spanska.
Häromåret gav hon ut boken Kameleonter och kosmopoliter om just språkets betydelse för att bli en del av en kulturell gemenskap. Hon menar att politiken styrs av ekonomer och statsvetare, som ofta underskattar eller missar de språkliga och kulturella dimensionerna av samhället.
Fanny Forsberg Lundell menar att både forskningen och politiken behöver vara tydligare med vilka målen är med de policyförslag som presenteras. Utan att veta syftet med den förda politiken är det svårt att utvärdera resultatet.
Dessutom är det viktigt att vara transparent med att den förda politiken är en följd av ideologiska ställningstaganden och inte objektiva faktum. Det är till exempel inte självklart att anvsaret för språkinlärningen ligger hos mottagarlandet och inte hos den som invandrat.