Han är kulturjournalisten som tycker att en statlig kulturkanon är en bra idé. Eric Schüldt söker det förtrollade i världen, det sköna, det innersta, som gått förlorat i moderniteten.
Som 27-åring spelade Eric Schüldt klassisk musik i P2 på dagarna och dansmusik som DJ på Spy Bar på nätterna. Nu har han visserligen kvar ett program i P2, men det spelas in hos ett externt produktionsbolag. I Radiohuset har han inte varit på åratal, säger han när vi ses i hans lilla skrivarlya i Gamla Stan i Stockholm.
På senare år har Eric Schüldts skrivande allt mer kommit att hadla om det sköna, det romantiska och mystiska, det förtrollade som har gått förlorat i världen med moderniteten.
Dit hör också det andliga och för några år sedan konverterade han till katolicismen. Han förnekar dock att han skulle vara en så kallad “kulturkatolik”. istället var det mystiken och de intellektuella sammanhangen som drog honom till den romersk katolska kyrkan. Intresset för trosfrågor har han också utforskat i intervjupodden Sökarna.
Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.
Eric Schüldt är en av få kulturjournalister som tagit tydligt ställning för en statlig kulturkanon. Häromåret lyfte han också den statliga Medborgarboken, som delades ut till alla svenskar när de blev myndiga, och där en försvarlig del av innehållet handlade om kultur, eftersom det hörde till vuxenblivandet att bilda sig. Kanske kan den nya satliga kulturkanon betraktas som ett liknande projekt, allra helst som utredaren Lars Trägårdh valt att utvidga uppdraget till att inte bara omfatta verk ur kulturhistorien utan även inkludera andra företeelser som präglat Sverige och svenskarna, som folkpensionen och pappaledigheten.
Sedan några veckor tillbaka har Eric Schüldt också en egen substack, Arkadien, som han beskriver som “ett försök att utforska en äldre form av kulturjournalistik. Ett flanerande liv – fritt från klåfingriga redaktörer, begränsande format och en politiserad samtid.”