Hur väljer man ut endast tio verk som ska representera den svenska musikhistorien? Mattias Lundberg är professor i musikvetenskap och ansvarade för musikdelen i den statliga kanonutredningen.
Den statliga kanonutredningen som nyligen överlämnades till regeringen innehöll tio listor i olika kategorier, och Mattias Lundberg hade ansvaret för urvalet till musiklistan. Urvalet har fått både ris och ros i den efterföljande debatten, och nyligen tog Lundberg själv till orda i en debattartikel i Expressen, där han försvarade både kanonprojektet som sådant och urvalet som gjorts.
Bland annat argumenterade han för att den kritik om bildningsluckor som riktats mot politiker som Parisa Liljestrand och Ebba Busch, vilka båda argumenterat för en kulturkanon, snarare är argument för en kulturkanon, än emot.
Mattias Lundberg tycker att debatten som följt på kanonutredningen har varit positiv, och att det faktum att även de som varit kritiska till projektet som sådant har tydliga egna uppfattningar om vilka verk som borde ingå, visar att det finns en allmän uppfattning om att kanon finns och är viktigt.
– Jag hade väntat mig mycket mer tjära och fjädrar, för att Abba inte är med och sådant.
Musiken har funnits med genom hela Mattias lundbergs liv. Redan under uppväxten i Åtvidaberg upptäckte han storheten hos kompositörer som Bach och Palestrina. Han utbildade sig till kyrkomusiker, men insåg att han ville gräva ännu djupare i den äldre musiken. Han doktorerade i England och är idag professor i Musikvetenskap vid Uppsala Universitet.
Utöver forskning och undervisning har han ägnat en stor del av sin tid åt det som kallas för den tredje uppgiften: att sprida kunskap i offentligheten. För en bredare allmänhet är Mattis Lundberg kanske främst känd som folkbildare i radioprogrammen Den svenska musikhistorien och Fråga musikprofessorn i P2.
I veckans avsnitt pratar vi om konstmusikens ställning, om kanonprojektet, både som idé och hur det konkreta arbetet gått till. Varför valde man som man gjorde? Varför är till exempel hela Jan Johanssons Jazz på svenska med, men endast en enda Fredmans epistel av Bellman? Borde inte en vissamling behandlas som en helhet på samma sätt som ett studioalbum?