Vad håller en tradition vid liv? Sara Parkman talar om Aster, atlas, om mystik, folkmusik och arbete. Och om kultur som något som måste brukas för att överleva.
Sara Parkmans nya album Aster, atlas börjar i en trädgård i de franska bergen. Dit kom hon trött efter mycket turnerande, och där fann hon tillbaka till arbetet och till det hon beskriver som nåd. Trädgården blev sedan skivans grundbild: inte som idyll, utan som en plats där skönhet och förruttnelse, arbete och vila, vardag och oändlighet hålls samman. Hon säger också att trädgården är mindre något hon skriver om än något hon skriver ifrån. Det är en rimlig beskrivning. Skivan låter inte som ett programblad om växter, utan som musik framvuxen ur några år av födelse, död, tro, trötthet och fortsatt arbete.
Musikaliskt delar hon in materialet i tre rum: klosterträdgården, fäboden och den hemliga trädgården. Där finns gregorianik, folkmusik och elektroniska inslag, men utan att det låter som ett collage av effekter. Snarare behandlar hon kyrkomusiken och folkmusiken som två näraliggande traditioner, inte identiska, men sprungna ur liknande erfarenheter av kropp, arbete, sorg och gemenskap. Också arbetstiteln Ora et labora säger något om hållningen. Bön och arbete framstår inte som motsatser, utan som två sätt att hålla sig kvar i världen.
Parkman beskriver sina tre senaste skivor som en triptyk. Den första bars mer av vrede. Den nya är mer koncentrerad, men inte frikopplad från det tidigare. Hon talar snarare om ett tröskelläge. Något håller på att avslutas, utan att det nya ännu har fått form. Den hållningen är ovanlig i en kultur som gärna vill ha tydliga etiketter, snabba sammanfattningar och konstnärer som förväntas upprepa det som redan fungerar. Hos Parkman finns i stället en ganska tydlig ovilja att göra om det hon redan har gjort.
När hon talar om folkmusikens ställning i Sverige framträder en annan fråga. Spelmansstämmor och festivaler samlar stora skaror, men i den bredare offentligheten är närvaron begränsad. Public service och den kommersiella mittfåran visar litet intresse. Samtidigt säger hon också att den svenska folkmusiken kan vara sluten och svår att ta sig in i. Jämförelsen med Norge och Irland handlar därför inte bara om nationella traditioner, utan om bruk. En tradition som inte används i vardagen försvagas, även om den fortfarande åberopas i högtidliga sammanhang.
Det är också så hon talar om kulturens villkor i stort. Saker överlever inte av sig själva. Det gäller kyrkomusiken, folkmusiken och de miljöer där de kan fortsätta att vara levande. Det krävs människor som deltar, utbildningar, platser att spela på, studieförbund, arrangörer och pengar nog för att inte allt ska reduceras till det omedelbart säljbara. Där lämnar hon också den vanliga retoriken om kultur som symbolvärde och kommer närmare något mer handfast: traditionen som praktik. Inte museum. Inte markör. Något som måste bäras vidare för att fortsätta finnas.