Det allra värsta

Barnahandlerskan av tysk-franska författarinnan Gabrielle Wittkop är en motbjudande bok. Den skildrar livet på en barnbordell i franska revolutionens Paris. De hundra sidorna är fullspäckade med fasansfulla övergrepp av sexuell natur, liderliga adelsmän, dvärgar, hermafroditer och mitt i alltihop själavste markis de Sade. de Sade inte bara medverkar som romanfigur, hans ande svävar över hela berättelsen som såväl till form som innehåll påminner mycket mer om den franske sjuttonhundratalsförfattaren än Wittkopfs debutroman Nekrofilen. På gott och ont. Den inramande metaberättlsen i form av breven från huvudpersonen Marguerite till hennes kollega i orleans känns stundtals lite påklistrad och den karga, de Sadeinspirerade stilen har inte samma tjuskraft som Nekrofilens poetiska stil.

Stundtals kommer Barnahandlerskan så nära sin förebild att det nästan andas plagiat. De groteska scenerna känns utstuderade på ett helt annat sätt än den upprepningens frenesi som ofta möter hos de Sade. Vad Wittkop vill säga med Barnhandlerskan känn dunkelt, mer än att ge en amoralisk skildring i de sades anda av det liderliga 1700-tal hon intresserade sig så intensivt för. Barnahandlerskan är helt klart läsvärd men inte alls lika storartat motbjudande och groteskt snuskig som föregångaren Nekrofilen. En applåd till förlaget Vertigo som fortsätter med sin kulturgärning att ge ut denna typ av giftskåpslitteratur på svenska.

image30
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop handlar om övergrepp på barn. Det är svårt att tänka sig ett mer frånstötande och tabubelagt ämne.

3 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.