När missunnsamheten får råda

I UNDERJORDEN

Jag hör den sorgesamma vindens sus,
en klocka klämtar taktfast i andante.
Jag vandrar ned i helvetet som Dante
men saknar ciceron, Vergilius.

Jag är en ensam, vilsen liten mus,
ett fruset barn som tappat bort sin vante.
Förr rådde djungelns lag, nu råder Jante,
som störtat allting skönt i smuts och grus.

Förr bar hon strålglans omkring anletsdragen
men denna lyskraft har hon numer mist.
Sen småsinthet och njugghet kom i dagen,

då vändes varje tillgång i en brist.
Förr glänste hon, nu stiftar Jante lagen.
Då lyste allt som nu är grått och trist.

8 kommentarer

  1. Toppen!
    (jag är i och för sig orolig att jante-begreppet fått inflationen på sig, dvs att man blir kallad för jante-lags-tråkmåns,
    så fort man manar till besinning i en fråga, dvs till mindre skrikighet)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.