Sorgekväde över ett storsegel På förekommen anledning O, Örtengren, min gamla stolta stor har slutligen gett tappt för vädrets makter! Du tålde mycket mera än man tror, du förde mig helt tryggt till fjärran trakter. Du förde mig till ön där gutar bor och över Ålands hav där smäckra jakter utskåpade oss i en tuff regatta. Du miste inte ens en enda latta! När storskotskenan brast på öppet hav, mitt mellan Visby hamn och Södertörn, vi fruktade vi skulle gå i kvav men seglet, spänt som vingen på en örn, höll stånd mot vinden, lade aldrig av. Du klarade båd en och annan törn i kulingvindars påfrestande duster på öppna havet och längs med dess kuster. Men på den Östra Saxaren idag drog du…
Kommer hipsterkulturen att rädda båtlivet, eller kommer båtlivet att rädda hipsters från sig själva? Under de senaste årens seglingar har jag iakttagit en dyster utveckling. Det har tyckts som att färre och färre unga människor intresserar sig får segling och båtliv. Medelåldern bland seglarna man mött i hamnarna har verkat högre och högre, samtidigt som båtarnas genomsnittsstorlek svällt till närmast orimliga proportioner. Komforten har prioriterats framför seglingsegenskaperna. Särskilt tydligt blir detta när man iakttar hur flytande husvagnar av märket Bavaria börjat tränga ut så gott som alla andra fabrikat från marknaden, trots att det säger sig självt att man bör förhålla sig skeptisk till båtar som är byggda i en bergig landsända långt från havet. Parallellt med denna trend har vi kunnat se en…
Nyss hemkommen från traditionellt midsommarfirande i skärgården snubblar jag över Björn Wimans betraktelse över traditionella midsommarfiranden i skärgården i Dagens Nyheters kulturdel. Det är ett i många stycken lärt och intressant kåseri. Särskilt träffande är jämförelsen mellan Horace Engdahls nya folklighetssträvanden och Evert Taubes livslånga längtan efter erkännande av den verkligt fina kultureliten, det vill säga Svenska Akademien. Medan Taube längtade efter en plats vid de adertons bord längtar Engdahl efter folkets erkännande och kärlek. Med tanke på den svenska offentlighetens kändisfixering tycks utsikterna för Svenska Akademiens ständige sekreterare att nå ut till populasen större än Evert Taubes utsikter till erkännande bland dåtidens verkligt elitistiska kulturelit – ju populärare Taubes visor blev desto längre från Akademien hamnade han. Dock funderar jag över avslutningen. Wiman…
Så står hon på land igen, Juanita. Fem månaders båtsäsong går förbluffande fort. Det känns som att det bara var några veckor sedan vi rev det där båthuset, fyllda av tillförsikt inför sommarens seglingar. Bortanför Svindersviken och Halvkakssundet bredde skärgården ut sig, löftesrik och lockande.
Få saker kan inge sådana vemodskänslor som att åter befinna sig på landbacken efter flera veckor ute till havs. Landlivets alla bekvämligheter står sig trots allt slätt gentemot den primitiva friheten i att kunna färdas varthelst man vill med vindens hjälp. Sommarens segling blev både äventyrlig och trivsam. Äventyrlig när vi satte av från Nynäs till Visby i kulingvindar och hög sjö och skenan till storskotet brast, 40 sjömil från land. Därefter hade vi dock vädergudarna på vår sida och kunde häpnadsväckande nog åtnjuta undanvind varthelst vi styrde. Under några veckor kunde vi segla med tvärställda segel oavsett kurs. Efter Gotland avverkades Tjusts skärgård, St Annas Skärgård, Gryts skärgård, Oxelösunds/Nyköpings skärgård, Stockholms skärgård och Åland av innan det blev dags att återvända mot Stockholm.…
I senaste numret av Svensk Tidskrift skriver jag om hur makteliten i allmänhet och de nya moderaterna i synnerhet tycks ha övergivit båtfolket. I de gamla moderaterna hade så gott som alla tongivande personer en koppling till havet: Yngve Holmberg – Gräddö, Gösta Bohman – Sundskär, Ulf Adelsohn – Käringön, Carl Bildt – Halland. De nya moderaterna tycks föredra att visa upp sig i älgskogen med en bössa på armen. Kanske är det också därför den senaste mandatperioden medfört en rad lagar och regleringar som gjort och kommer att göra livet surt för den båtfarande allmänheten.
Juanita, dan före dopparedan!
Sandhamn är fantastiskt på många sätt. Den säregna blandningen mellan utpost och civilisation får mig ofta att tänka på Rivendell i Tolkiens böcker om härskarringen. Ett varmt välkomnande ljussken från de spröjsade fönstren innan ödemarken och mörkret tar vid. Känslan av utpost förstärks också av lotsstationen som tillsammans med sjöfartsverkets närvaro ger platsen också en officiell tyngd som staten Sveriges yttersta utpost mot havet.