Moderaterna presenterar sin nya jämställdhetsplattform och världen häpnar. Den liberal-konservativa idétraditionen där individen sätts i centrum har lämnats därhän. Istället ägnar man sig åt ren vänsterretorik och triumferar i marxistiska floskler. Man pratar om könsmaktsordningen som vore den ett självklart begrepp, och ansluter sig därmed till den postmarxistiska världsbild där individer reduceras till statistiska kategorier.

 

Föreställningen om en könsmaktsordning, det vill säga ett generellt strukturellt förhållande av över- och underordning mellan könen, är den gamla marxistiska klassanalysen fast i ny tappning. De kollektivister som stod övergivna i världen när muren föll och sovjetväldet brakade samman sökte nya former för sitt antiindividualistiska budskap. En armé av genusteoretiker, postkolonialister queerteoretiker och andra likasinnade strömmade ut över universiteten, medierna och myndigheterna runtom i västvärlden, beväpnade med den ompaketerade och uppsminkade marxistiska samhällsanalysen.

 

Metoderna har dock förblivit desamma. Häromveckan kunde vi läsa om att Uppsala universitet valt att ansluta sig till den politisering av forskning och undervisning som innebär den fria forskningens och kunskapsförmedlingens upphörande, åtminstone inom human- och samhällsvetenskaperna där vansinnet fått störst utbredning. Institutionerna skall alltså genuscertifieras. Utifrån de ideologiska föreställningar som utgör axiom för genusvetenskapen skall varje institution bedömas och om de uppfyller kriterierna få en certifiering som visar att de sätter politiska trender högre än andens frihet och ackumulerandet av kunskap. Kanske är det i och för sig inte så konstigt att universitetet som valt skalden Torilds ord ”Att tänka fritt är stort/ att tänka rätt är större” som mott väljer att ansluta sig till denna typ av projekt.

 

Att moderaterna skulle ansluta sig till den radikalfeministiska samhällsanalysen och dess jämställdhetsdefinition har dock fått en och annan att höja på ögonbrynen. Tidigare har ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman vid ett flertal tillfällen bevisat att han snarare hör hemma i det röda lägret, men att moderpartiet nu gör en ideologisk helomvändning måste ändå anses anmärkningsvärt.

 

Det finns nämligen två definitioner av jämställdhet. Dels finns den liberala synen som gör gällande att alla individer, oavsett kön, ska ha samma rättigheter och samma möjligheter. Samhällets uppgift är att säkra dessa möjligheter och rättigheter, därefter är det upp till individen att själv göra det mesta möjliga av dem. Den liberala jämställdhetssträvan, som till exempel genomsyrade jämställdhetskampen kring förra sekelskiftet med frågor som kvinnlig rösträtt och lika arvsrätt på programmet, genomsyrades av denna tanke. Den liberala synen på jämställdhet ser meriter som den enda avgörande faktorn vid exempelvis en rekrytering. Den gör inte anspråk på att kunna förklara hur stora eller små skillnaderna mellan könen är, eller ens om det finns sådana. Den vill bara säkra allas lika rättigheter och förhindra diskriminering.

 

Det var utifrån denna jämställdhetsdefinition som högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP)häromveckan aviserade att man skulle avskaffa den viktade lottningen vid antagningen till attraktiva universitetsutbildningar med ojämn könsfördelning. Den viktade lottningen ansågs nämligen inte förenlig med ett demokratiskt och individualistiskt samhälle.

 

I ljuset av detta blir det extra förbluffande att moderaterna nu väljer att ansluta sig till den andra jämställdhetsdefinitionen, den socialistiska, som är direkt oförenlig med det synsätt som Krantz företräder. Som konstateras ovan handlar det socialistiska jämställdhetsbegreppet om att reducera individer till sin könstillhörighet för att sedan med politiska tvångsmetoder som säkerställa absolut statistisk jämvikt. Därav socialisternas vurm för exempelvis könskvotering. Ur ett liberalt perspektiv är den statistiska fördelningen i sig inte intressant, förutsatt att alla har haft samma rättigheter och möjligheter.

 

Jag tror att de nya moderaterna gör ett stort strategiskt misstag när de nu övergår från att låta förnyelsen handla om pragmatism i den praktiska politiken till ett övergivande av den allra innersta kärnan i den egna ideologin.

 

Politisk tankekontroll vid universiteten och ett politiskt etablissemang som likt lämlar alla rusar åt samma håll. Vart ska detta sluta? Tur att Tanja Bergkvist finns!