Vi måste våga göra upp med modernismen

Hur ofta hör man inte argumentet föras fram att byggnader måste ”spegla sin tid” alternativt att ”gammalt och nytt måste finnas sida vid sida” för en ”dynamisk stadsmiljö” så snart någon vill smälla upp en grå modernistisk koloss av samma snitt som alla andra grå modernistiska kolosser i stål, glas och betong som smälls upp i alla andra städer runt o i Sverige och på jordklotet.

 

Anhängarna av dessa konforma kolosser gör dessutom anspråk på att verka för mångfald då de vill komplettera den omgivande, äldre och oftast unika bebyggelsen med en modernistisk kub av dylikt slag. Det allra mest ironiska argumentet som framförs av betongstålglaskolossivrarna är det om att man måste bygga ett sådant monster för att ”sätt [valfri svensk stad] på kartan.

 

Konceptet har testats tidigare. När man för fyrtio år sedan gjorde processen kort med den historiska bebyggelsen på Norrmalm i Stockholm för att smälla upp de betongstålglaskolosser som redan då ansågs vara det främsta uttrycket för sin tid. Resultatet lever vi med än idag. Om det har bidragit till att sätta Stockholm på världskartan känns tveksamt. Jag tror inte att Hötorgsskraporna, Kulturhuset och SEB-byggnaden står högst upp på turisters ”måste se”-lista.

 

Medan man i andra europeiska länder pietetsfullt återuppbyggde sönderbombade stadskärnor efter kriget beslöt modernismvurmande kommunpolitiker här hemma i Sverige att ödelägga många av de svenska stadskärnorna. Den historiska bebyggelse, som speglade ett antal arkitektoniska epoker, skulle ersättas med en modernism, som vid det laget redan hade ett halvt sekel på nacken.

 

Miljonprogramsområdena som byggdes på samma tid blev inte heller någon succé. Den socialistiska övertron på att tillgodoseende av de grundläggande materiella behoven skulle göra tillvaron komplett blev förödande i kombination med samma socialistiska vurm för likriktning och politiskt tillrättaläggande.

 

Människor stuvades in i små lägenheter i enorma, människofientliga byggnadskomplex. Utfallet i form av främlingskap och social misär lever vi med fortfarande. Försök att piffa till miljonprogramsområdena med upputsade fasader görs men det är lite som att sätta läppstift på en gris. I Holland däremot erkänner man sitt misslyckande och river miljonprogramsområden.

 

Trots att den modernistiska arkitekturen är mer än ett sekel gammal och redan har förfulat så många europeiska städer lever fortfarande uppfattningen om att denna enda estetiska stil kan spegla vår samtid, hos beställare och arkitekter.

 

Förtätning av innerstäder och byggande på höjden är två infekterade frågor i många svenska städer som alltför ofta sammanblandas, med varandra och med ett ställningstagande för modernistiska uttryck. För det första finns det inget självklart samband mellan förtätning och att bygga på höjden. Ju högre hus desto större avstånd mellan husen lyder formeln. Annars får vi trånga, och mörka städer. Forskning visar att stadsbebyggelse av den typ som finns på Östermalm i Stockholm tillhör den tätaste formen av stadsbebyggelse, tvärtemot vad många höghusvänner vill låta påskina.

 

För det andra hänger varken förtätningen eller byggandet på höjden samman med ett modernistiskt formspråk.   Det går att bygga höga hus i klassicistisk stil likväl som inspirerade från andra historiska epoker. Traditionella skönhetsbegrepp går att applicera också på nya byggnader. Se bara på tidiga amerikanska skyskrapor med gargoyler och andra otidsenliga utsmyckningar.

 

Vi måste våga ställa oss frågan vilka byggnader vi trivs bäst med att ha runtomkring oss, och i vilka stadsmiljöer vi vill leva. Att många av de arkitekter som ritar glas- och stål- och betongmonstren själva väljer att bosätta sig i traditionella hus i småskaliga miljöer talar sitt tydliga språk. 

 

Det verkar vara av rädsla för att anklagas för att ”inte hänga med sin tid” – det absolut värsta man kan anklaga en människa för i vårt trendkänsliga land – som så många beslutsfattare ansluter sig till det andefattiga och uttjatade modernistiska formspråket.

 

Om de istället kunde våga uppskatta de värden som skapats över tid, att bygga vidare på det befintliga istället för att hetsa fram enorma monument över sig själva som ingen ändå kommer att tacka dem för i en framtid när Västra city i Stockholm kommer att betraktas som precis lika fult som Hötorgsskraporna gör idag, och representeras i precis lika få turisters fotoalbum.

4 kommentarer

  1. Sverige tycks har utsätt sig själv till ett funk/modernistiskt föredömsland.

    Du har ju sätt vad det fagra stadshuset har berikat Nyköpings torgatmosfär haha.

  2. Robert Wilger: Det är ju precis det jag skriver i texten:

    "För det andra hänger varken förtätningen eller byggandet på höjden samman med ett modernistiskt formspråk. Det går att bygga höga hus i klassicistisk stil likväl som inspirerade från andra historiska epoker. Traditionella skönhetsbegrepp går att applicera också på nya byggnader. Se bara på tidiga amerikanska skyskrapor med gargoyler och andra otidsenliga utsmyckningar."

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.