Skriver om kulturpolitik

Jag skriver i senaste numret av Svensk Tidskrift om det otidsenliga i dagens kulturpolitik, som i mångt och mycket är en kvarleva från det sjuttiotal då allting skulle politiseras, och redogör för de utmaningar och möjligheter som kultursektorn står inför. Läs artikeln här.

3 kommentarer

  1. Bra att det pratas om kulturpolitiken på ett vettigt sätt! Jag fick upp ögonen för hur man såg på kultur i USA när jag var där förra året. Folk (både privatpersoner och företag) bidrar till det som de tycker är bra. Det skapar ett intresse för bra kultur och en relation till artister och institutioner. Företag borde få göra avdrag för kultursponsring, även om det inte är utrett att de vinner på det; hela samhället vinner ju på det.
    Jag tror att det system som vi har, att staten bestämmer vad som ska stöttas, är farligt och gör medborgarna likgiltiga. Du satte ord på det där med nöje vs. kultur. Det är ju helt absurt egentligen. Om jag gör en orgelkonsert med schlagerhits från 90-talet, är det då nöje eller kultur?!?
    Heja, heja. Det var riktigt kul att läsa dina tankar. Hoppas att många läser dem.

  2. Hej Maria!

    Kul att du gillade min artikel! Vi verkar ha många gemensamma uppfattningar på det här området. Låt oss stå upp för dem i diskussioner med företrädarna för den kultursyn som sorgligt nog tas för given i Sverige – att kulturen är det det offentligas ansvar.

  3. Det vore intressant att veta hur man i Irland definierar de kulturarbetare som är berättigade till lägre skatt? Jag misstänker tyvärr att om man skulle införa detta i Sverige skulle många anse sig vara kulturarbetare, för i dagens relativistiska tid är ”allt” konst! Detta skulle tyvärr drabba de som mest behöver ekonomiska lättnader- utövare av sk traditionell konst.
    Jag ska fortsätta att läsa mer av vad du skrivit, speciellt angående bildning. Jag har själv länge sörjt att det traditionella borgeliga bildningsbegreppet som ideal har så försvunnit i Sverige. Den första insikten om detta fick jag när jag började gymnasiet 1979. Jag var uppvuxen i en familj som satte litteratur och konst högt. Jag var själv inställd på att bli antingen historiker eller arkeolog och valde därför humanistisk halvklassisk linje där latin ingick från andra ring.I min naivitet tyckte jag att det var det bästa och ” finaste” man kunde läsa. Men när jag kom till gymnasiet fick jag en kalldusch in i den svenska verkligheten. Vi på humanistisk linje ansågs som skräpet av nästan alla lärare, i synnerhet de inom naturvetenskapliga ämnen. Dock höll vår stränge latinlärare fanan högt ( har jag insett så här i efterhand- då gnällde vi att han var så sträng). Så med stukad humanistisk självkänsla gick jag ut i livet och har alltid haft känslan att man måste försvara ”nyttan” med bildning och humaniora, när det istället borde vara grunden för annan vetenskap. Jag är glad att det finns någon som formulerar problemet så väl som du gör och jag hoppas att rätt personer, de som kan göra skillnad, lyssnar på dig!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.