Jag går väldigt sällan på ishockey. Jag tycker att det är en ointressantare sport än fotboll. Inte ens när Gnaget möter Djurgården kan jag upparbeta samma engagemang för en ishockeymatch som för en vanlig allsvensk match där AIK spelat. Vad är det då som gör att jag, och många med mig, har lättare att engagera oss för den allsvenska fotbollen, vilken i relativa termer är betydligt sämre, än för elitseriehockeyn? Igår kväll på Hovet satte en av mina vänner fingret på en av anledningarna.

Till skillnad från den allsvenska fotbollen så omgärdas ishockeymatcher av en rad kringarrangemang. Det spelas högljudd musik före, under och efter match, på ett sätt som effektivt överröstar och tystar supportrarna. När spelarna kommer in gör de det till en ljus och eldsshow och ackompanjerade av ”häftig” distad gitarrmusik. När det blir mål dränks supportarnas jubel i annan ”häftig musik”. Detta har jag upplevt på såväl AIKs matcher som på andra hockeymatcher i vårt land. Det verkar vara ett generellt fenomen.

Det är som om arrangörerna inte litar på sin egen produkt, att de inte tror att bara själva ishockeymatchen ska locka publiken utan att den måste blidkas med en massiv inramning. När man köper en ishockeybiljett ska man få en helhetsupplevelse, en show. Konsekvensen blir dock att upplevelsen blir den rakt motsatta.

Skulle man avhålla sig från den högljudda musiken skulle spelarnas entré på isen istället ackompanjeras av supportrarnas sång som skulle eka i hallen. Det vore en betydligt stämningsfullare och mäktigare entré för såväl spelarna, de sjungande supportrarna och den övriga publiken. När arrangören istället väljer att släcka ned och överrösta sången med skränig musik blir sången halvhjärtad och upplevelsen sämre.

I fotbollssammanhang har klubbarnas, oftast, begripit att supportrarna själva är en del av produkten som man säljer. De som löser biljett till klacksektionen kommer frö att få sjunga och heja fram sitt lag, de som löser biljett till andra sektioner tycker så gott som alla att supportrarnas fredliga sångarkamp på läktarna är en stämningsfullare inramning än högtalaroväsen, och rentav en viktig del i helhetsupplevelsen. Teves kommentatorer brukar rentav kommentera hejarklackarnas läktararrangemang, Tifon, som är en allmänt uppskattad del av supporterkulturen.

Det finns dock ett lysande undantag också inom fotbollsvärlden och det är Svenska Fotbollförbundet. De tycks lida av samma hål i huvudet som är så utmärkande för Ishockeysverige. När man går på en landskamp i SvFF:s regi är den också jippofierad till det uthärdligas gräns med underhållning och pajaskonster till höger och vänster. Försöken till att skapa en genuin läktarkultur kring landskamperna har strandat på grund av att det genuina engagemanget genast dränks i den plastiga inramningen.

Den avgörande skillnaden mellan att gå på en allsvensk fotbollsmatch, hur dålig fotboll som än spelas på planen, och en landskamp eller en hockeymatch, är att man på den allsvenska fotbollsmatchen kommer som en deltagare – publiken är en del av arrangemanget och interagerar tillsammans med spelare och arrangörer i att skapa en helhetsupplevelse – medan man på fotbollslandskamperna och ishockeymatcherna passiviseras till en mottagare, en åskådare som förväntas ta emot en färdig produkt.

I en tid när kommunikatörer och mediestrateger lovprisar interaktionen, när sociala medier breder ut sig på de endimensionella mediernas bekostnad, är det besynnerligt att fotbollförbund och ishockeyklubbar tycks satsa mer och mer på att motverka den interaktiva supporterkulturen och försöka ersätta den med färdiga koncept från underhållningsindustrin. Att sedan skylla på huliganerna för att publiksiffrorna viker är bara löjligt.

När jag såg mig runt på Hovet igår kväll hade jag svårt att tro att ens någon av de närvarande egentligen efterfrågade hårdrocksgitarrerna eller eld- och ljusshowerna. Vi var där för att se Gnaget lira och för att sjunga oss hesa för att ge dem en hjälp på traven och samtidigt manifestera vår klubbidentitet som Sveriges största, vackraste och mest kontroversiella idrottsförening. Jag skulle önska att AIK kunde vara först ut med att skala av det onödiga krimskramset kring matcherna för att istället låta supportrarnas kärlek bilda fond till händelserna på isen.

För övrigt kan jag inte begripa varför ishockeymatcher inte kan få sluta oavgjort. Straffläggning är som lotteri.