Gårdagens derby var en avslagen tillställning. Redan på förhand kändes beslutet att lägga svensk fotbolls mest känsloladdade möte som allsvensk premiär som resultatet av ett logiskt felslut. Hörde någonstans ifrån att det var Djurgården som hade velat ha det på det viset. Varför kan man fråga sig. De djurgårdare som jag har träffat har ställt sig lika oförstående som jag.
Den allsvenska premiären lockar folk i alla fall. Premiären är premiär. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det klipskare att lägga ett möte med ett mindre publikdragande lag som hemmapremiär: folk kommer i alla fall. Inte för att se örebro SK eller Gefle IF, de kommer för att det är premiär. Sedan har man kvar den publikdragande derbymatchen till senare. Win-win alltså.
Igår blev det varken eller. Mina farhågor besannades, det kändes varken som en premiärmatch eller som ett derby. Det kändes som… ja, jag vet ärligt talat inte. Stämningen på läktarna kändes avslagen, trotsa tt båda lagens supportrar gjort fantastiska läktararrangemang. Det var något av derbykänslan som saknades.
Det usla spelet på planen spelade säkerligen in därvidlag, men jag tror också att många åskådare hade svårt att uppbåda derbystämningen helt enkelt eftersom insikten om att allsvenskan börjat inte hunnit sjunka in i medvetandet ännu. Det är ju därför man har premiärmatcher!
Men usel planering och usel fotboll till trots – läktararrangemangen var magnifika! Magnifika på det sätt som brukar innebära att bilder av dem används i reklamsammanhang för att haussa allsvensk fotboll. För så hycklande är fotbollsetablissemanget.
Å ena sidan gör man allt för att genom regler och förbud, kollektiva bestraffningar med mera trycka ner alla spontana uttryck för läktarkultur på fotbollsarenorna. Å andra sidan drar man sig inte för att använda supportarnas engagemang när det passar ens egna syften.
Frågan om bengaliska eldar på läkarna är en sådan. Så snart det ska visas ”häftiga” bilder från fotbollsmatcher så är det bengalbrännande åskådare vi får se. Det är nämligen få saker som så effektivt bidrar till stämningen på arenorna som pyrotekniken.
Men nu har fotbollsförbundet bestämt att det ska vara slut på detta. Inte nog med att klubbarna drabbas av dryga böter för varje fackla som supportrarna bränner av, nu ska också spelet på planen stoppas så länge facklan brinner. Rimligt? Nej. Effektivt? Knappast.
Snarare har supportrarna fått ett verktyg till att kunna påverka spelet på planen. Om motståndarlaget har flyt och trycker på är det bara att tända på en brandfackla så får de egna mannarna en liten chans att hämta andan och omgruppera.
Jag inser också att det finns säkerhetsmässiga aspekter av eld på läktarna. Syntetjackor kan fatta eld och människor kan komma till skada. Det finns med andra ord synnerliga skäl till att vara försiktig. Men den nolltolerans som nu tillämpas är befängd.
Ett läktararrangemang som det AIK-klacken genomförde igår, med ett stort antal facklor som hölls vid staketet, nedanför läktaren och flera meter från den övriga publiken är knappast farligt. Det är inte rimligt att straffa klubben med hundratusentals kronor bara för att de supporterhatande byråkraterna i SvFF ska få rasta en av sina mest omhuldade käpphästar.