Epitafium

Balthasar är död,
jag fick veta det igår.
Han hade lagt sig ned att sova
på ett järnvägsspår.
Om han gjorde det med vilje
för sitt brustna hjärtas skull
det får vi aldrig veta.
Kanske var han bara full.

Balthasar är död
och nu står gråterskor på led
och bilden av en kämpe
kommer de att montera ned
och ersätta med bilden
utav nå’n som aldrig fanns.
För vem vill sörja den som fört
ett liv sådant som hans?

Men jag ska alltid minnas honom
som han en gång var:
när andra vikte ned sig
då stod han ensam kvar.
Under alla dessa år
han levde rövare på stan
som punkare, som skinnskalle,
som fotbollshuligan.

Jag ska minnas hur han stod i striden
hotfull, stark och trygg
med fyra kickers klättrande
uppå hans breda rygg.
Hur han skakade dem av sig
de fick aldrig honom fatt
och mellan glesa tänder bullrade
hans mörka skratt.

Han valde sina strider
– valde varenda en.
Ja, han sökte sig till våldet
men han var en trofast vän.
Han högg aldrig nån i ryggen
men någon gång där fram.
Fast förväntningarna var höga
kom de aldrig på skam.

Jag reste hans blå tuppkam
medelst kladdigt gelatin,
nåt år därefter tog jag bort den
med en rakmaskin.
Vi var som ler och långhalm,
fast vi var som natt och dag:
han var fåordig och stark
och jag var tjattrande och svag.

Jag ska alltid minnas honom
som han en gång var:
när andra vikte ned sig
då stod han ensam kvar.
Under alla dessa år
han levde rövare på sta’n.
Som punkare, som skinnskalle,
som fotbollshuligan.

Lars Anders Johansson