När man kliver ut ur tunnelbanan vid Solna centrum märker man en förändring i atmosfären. Trots att man bara rest fem stationer från T-centralen märker man att man har förflyttats till en annan miljö. Det handlar om subtila förändringar, knappt märkbara, i attityd och inställning, någonting i luften. Men det finns också mer uppenbara indikatorer, små klistermärken sitter här och där, i bilarnas backspeglar hänger små vimplar. Klottret förmedlar andra budskap: ”Bang Bangura”. Man har kommit till AIK-land.
1937 flyttade AIK sin fotbollsverksamhet till den nybyggda nationalarenan i Solna, efter att Olympiastadion – som man delade med Djurgården – blivit för liten för den månghövdade AIK-publiken. AIK gick också in med egna medel i bygget av den nya arenan. 50.000 kronor tog man ur egen ficka, vilket var en betydande summa med dåtidens penningvärde, men någonting som Svenska Fotbollförbundet tycks ha glömt med tanke på hur styvmoderligt de behandlat sin största och frekventaste hyresgäst de senaste decennierna.
Sedan 1937 har AIK kommit att förknippas med Solna och Solna att förknippas med AIK. Trots att klubben grundades i Stockholm och engagerar supportrar från hela Stockholm och även från övriga landet är identifikationen med Solna stark hos många AIK:are, även de som inte själva bor där. Identifikationen har också spillt över på grannkommunerna.
Man skulle kunna säga att hela norra Stockholm är mer eller mindre AIK-land, på samma sätt som Hammarbys geografiska koppling till Södermalm spillt över på förorterna och förstäderna söder om stan, och Djurgårdens koppling till Djurgården och östermalm kommit att omfatta också Lidingö, Gärdet, vasastan och kanske i viss mån också Kungsholmen.
Den geografiska kopplingen är ett inte oväsentligt inslag i den kollektiva mytbildningen som uppstår kring ett lag och dess supportrar och likaså i det imagebygge med vars hjälp man definierar sig gentemot de andra. På sin vandring genom fotbolls-Stockholm möter man en hel värld av referenser, myter, klichéer och schabloner. Det finns kultplatser och helgon, avfällingar och medlöpare. Odlandet av dessa myter är en stor del av supporterkulturen.
Den starka geografiska identifikationen är huvudanledningen till att jag vill att AIK ska fortsätta spela fotboll i Solna, eller åtminstone norr om sta’n. I AIK-land. Visserligen har vi spelat ishockey i hjärtat av bajenland i decennier nu, och Hovet är definitivt vår hemmaarena. Men när man kommer ut från Hovet, alldeles bredvidd Söderstadion, är emellertid känslan av att vara i Hammarbyland påffallande.
Hovet har liksom känts som en extern del av Solna. Att flytta också fotbollsverksamheten till Skärmarbrink vore att en gång för alla rycka upp de norrortsrötter som fått över sjuttio år på sig att växa sig djupa och starka. Vad det skulle innebära för AIK-identiteten och den fortsatta rekryteringen av nya supportrar på lång sikt vågar jag inte spekulera i. Helst av allt skulle jag alltså vilja att AIK fortsatte att spela norr om stan.
Men… Utöver dessa kulturella aspekter talar faktiskt det mesta för Stockholmsarenan: Arenans storlek och utformning, de ekonomiska kalkylerna etcetera, samt – inte minst – att man inte behöver ha med det fullständigt opålitliga Svenska Fotbollförbundet att göra. Det sistnämnda är förvisso ett tungt vägande argument, som till och med kan rättfärdiga en mångårig babylonisk fångenskap i hjärtat av Bajenland.