Konstverket och hantverket

Karin Broos – Sven Harrys

Samtida måleri är sällan inramat. Äldre måleri avgränsades från det omgivande rummet av en ram, ofta i sig ett konstverk utfört med stort hantverksmässigt kunnande, som bildade ett slags fönsterkarm kring det titthål in i en annan värld som den målade duken utgjorde. Modernt måleri, abstrakt eller fotorealistiskt är istället utfallande, i Karin Broos fall är den målade duken rentav spänd runt träramen så att målningen fortsätter även ut på sidorna. Signalen är tydlig: bilderna är inte öppningar mot en annan värld utan
en del av omgivningen, av samtiden.

Det är påfallande att samtida recensenter har så mycket lättare att fördra fotorealistiskt måleri, vars enda ambition är att på ett så realistiskt sätt återge vardagliga situationer, än måleri i klassisk anda där konstnären också vill tillföra något till bilden, med andra ord vad som skilde konstverket från hantverket.

Här ryms en paradox: å ena sidan är det konstnärliga hantverket bespottat av dem som styr den kollektiva smaken, på institutioner och kultursidor. Å andra sidan är det hantverkarna, fotorealisterna som kan fördras, medan de som kombinerar hantverksmässig skicklighet med estetiska ambitioner blir nedsablade eller tillskrivs dolska agendor.

Kanske har det att göra med att skönhetsbegreppet som sådant är misstänkliggjort i dagens fulhetskultur, där det vardagliga, det banala och det massproducerade bereds plats och upphöjs genom den nivellereringssträvan som präglat vår högkultur alltsedan 60-talet. Det som gör anspråk på att vara skönt, sublimt eller upphöjt göre sig icke längre besvär på konstscenen eftersom det anses vara uttryck för elitism, en invändning som kan tyckas paradoxal med tanke på det extremt exkluderande synsätt som präglar såväl den
modernistiska estetiken som inom den institutionella konstteorin.

Karin Broos, som just nu ställer ut på Sven-Harrys gyllene konsthall vid Vasaparken, är en av dessa samtida figurativa konstnärer som fått godkännt av etablissemanget på grund av sin fotorealism. Broos är förvisso en skicklig hantverkare, inte minst när det gäller ljusets spel på vattenytor är hon mästerlig.

Att bilderna målats efter fotografiska förlagor är uppenbart, inte minst i de fall där kameralinsens förmåga att hantera ljuset i form av utfrätta ytor, återkommer i måleriet. En naturmålare av klassiskt snitt, som målar ute i det fria, hade aldrig råkat ut för detta.

Också motivvalen är högst vardagliga, företrädesvis Broos egna familjemedlemmar. I sina bästa stunder är Broos måleri, fotorealismen till trots, både skickligt, vackert och tidlöst. Men, som mitt sällskap påpekade, det är någonting som fattas. Kanske just det som före modernismen skilde konstverket från hantverket.

SvD, DN, Exp